Den här typen av diskussion har pågått länge, men just nu har den fått fart genom det tyska företaget MAN:s fientliga bud på Scania. Scanias ledning säger upprört nej, men MAN har köpt på sig många Scaniaaktier, bland annat från en AP-fond.
Det svenska facket har protesterat och med goda skäl. De tyska arbetarna hos MAN har ett avtal som skyddar dem från uppsägning i många år. Samtidigt har MAN redan redogjort för stora besparingar och indragningar som måste göras framöver. Det verkar som om dessa nedskärningar i så fall måste drabba det framgångsrika Scania i stället för det problemtyngda MAN.
Men alla utländska köp har inte den karaktären. Frågan är om Saab ens skulle existera om inte General Motors år efter år satsat pengar för att täcka underskotten. Också Ford har slagit vakt om Volvo, som troligen har det bättre nu än när man stod på egna ben. Astra har visserligen blivit av med sitt svenska huvudkontor, men forskningen är kvar i Sverige.
Men det är där de stora nackdelarna med utländska köpare kan visa sig. Oftast flyttar ägarna huvudkontoret till hemlandet. Och vad kanske värre är, även forskningen. Utländska ägare har lättare att göra nedskärningar i Sverige än i hemlandet, inte minst av politiska skäl. Det finns en risk för att Sverige blir ett land av underleverantörer, om utländska köpare fortsätter att ta över.
Naturligtvis finns det också fördelar med utländska ägare, som i fallet Saab och Volvo. Nya tankar och effektivare metoder kan införas, rationella avstyckningar och nödvändiga rationaliseringar genomföras. Inte sällan blir företag med utländska ägare mer effektiva efter övertagandet.
Det svenska facket kräver med anledning av Scaniafallet att AP-fonderna ska åläggas att inte bara se till att få stora vinster utan också att ta vissa nationella hänsyn. För en sådan lösning talar att pensionärerna inte bara är beroende av att fonderna för sina pensioner utan också av att den svenska ekonomin som helhet går bra. AP-fonderna skulle kunna spela en roll för att behålla svenska företag i Sverige.
Å andra sidan är det lätt att i efterhand se vilka företag som borde ha fått stanna i svensk ägo och vilka som borde ha sålts ut. Men den fondstyrelse som sitter där och ska bestämma vad nationella intressen kräver har ingen avundsvärd sits. Hur ska man kunna välja mellan de anställdas och pensionärernas intressen när de är motstridiga?
Nej, det är nog trots allt bäst att låta AP-fonderna koncentrera sig på pengarna, om än kanske lite på längre sikt ibland. Att låta regeringen avgöra skulle bara göra det ännu värre. Erfarenheter från utlandet förskräcker. Men vem ska se till företagens riktigt långsiktiga intressen?
De stora affärerna görs ofta av så kallade riskkapitalister, som knappast ser mer än ett par månader framåt. Utländska köpare köper inte sällan för att lägga ned en farlig konkurrent och den typen av ägare bryr sig inte om det svenska företagets framtid. Finns det egentligen särskilt många som ser ägande av aktier som något långsiktigt? Någon enkel lösning finns inte.
På den tiden när de flesta stora svenska företag startade och byggdes upp fanns det åtskilliga svenskar som såg långsiktigt på företagens verksamhet. Inte minst familjen Wallenberg räknade generationer framåt.
Men numera är det sällsynt. Inga riktigt stora svenska företag har tillkommit de senaste 50 åren med undantag för IKEA och H&M. Det är helt enkelt så att alltför få nya företag kommer till för att ersätta dem som säljs ut.
Också när det gäller antalet småföretag ligger Sverige långt efter de flesta andra länder. Det är uppenbart att vårt land behöver fler entreprenörer, folk som är långsiktigt intresserade av företagens verksamhet och inte bara av avkastningen, och fler investerare som vill satsa pengar utan att räkna med vinst redan nästa år.
Och vad kan man göra för att få fram sådana personer? Se där en värdig uppgift för Lars Leijonborgs globaliseringsråd.
gunvor.hilden@comhem.se