Både den svenska och den internationella konjunkturen har vänt uppåt. Nyckeltalen ser, som alltid i den konjunkturfasen, bra ut. Tillväxt, inflation, export, bytesbalans, produktivitet, alla kurvor pekar rätt - det är bara att slicka i sig. Och som finansministrar brukar försummar inte heller den nuvarande innehavaren av ämbetet att med pedantisk noggrannhet ta åt sig och regeringen äran för detta sakernas tillstånd.
Men på en mycket avgörande punkt känner regeringen stor, och berättigad, oro. Det gäller arbetslösheten. Den öppna arbetslösheten sjunker nästan inte alls. I år beräknas den hamna på i genomsnitt 5,4 procent och nästa år väntas den sjunka marginellt till omkring 5 procent på betryggande avstånd från det år 2000 och 2001 temporärt uppnådda fyraprocentsmålet.
Sysselsättningen skulle enligt ett annat av statsministerns med pompa och ståt proklamerade löften uppgå till 80 procent av arbetskraften under detta år. Även det målet missas. Både i år och nästa år stannar sysselsättningen på 77 procent av arbetskraften enligt regeringens egna beräkningar.
Egentligen borde detta inte vara så störande för regeringen. All erfarenhet säger att förändringarna i sysselsättningen ligger sent i konjunkturförloppet, både när det går upp och när det går ner. Konjunkturinstitutet hävdar således med emfas att sysselsättningen kommer att stiga rejält under nästa år.
Men regeringen och stödpartierna har inte ro att avvakta. I stället öser man på med en rejäl stimulans i en redan uppåtgående konjunktur, därtill med lånade pengar - allt i syfte att åstadkomma en tidigareläggning av sysselsättningsökningen, främst inom den offentliga sektorn.
Erfarenheterna av en sådan överbryggningspolitik är inte de bästa. Mycket kan gå snett.
Vad händer om den internationella konjunkturen går över styr - på grund av att oljepriserna inte sjunker som alla vill eller, ännu värre, att kriserna i Mellanöstern skärps ytterligare?
Men regeringen blundar för riskerna och använder arbetslösheten som ett argument för att brassa på med en äventyrlig stimulanspolitik som ger den en förevändning att framträda som alla goda gåvors givare. Kommuner och landsting får ett antal miljarder för att, om möjligt, undvika uppsägningar. Skattesänkningar och bidrag pytsas ut över allmänheten. Till och med företagen får en hjälpande hand, om än inte överdrivet kraftfull.
Inte nog med att dessa satsningar görs i ett läge där högkonjunkturen enligt alla bedömningar håller på att ta fart. De görs dessutom med lånade pengar. Socialdemokratin, som aldrig försummat ett tillfälle att moralisera över borgerliga partiers förment ofinansierade skattesänkningar gör sig nu skyldig till detsamma.
Det är inga småpengar det handlar om. Det skall lånas 64 miljarder till statsbudgeten i år och 38 miljarder nästa år, enligt regeringens egna beräkningar. Detta alltså i ett läge då konjunkturen går uppåt och Sverige borde samla i ladorna så att man kan möta nästa lågkonjunktur - som vi vet kommer om några år. Om det inte går att klara en budget i balans ens i högkonjunktur, hur går det då när det vänder neråt igen?
Detta tycker företrädarna för de tre partier som står bakom denna budget inte är så mycket att bråka om. Det finns ju nämligen, proklamerar de, också en tillgångssida. Sverige har ingen nettoskuld, meddelade finansministern stolt i riksdagen i går. Men kvar står att dessa lån ändå förr eller senare måste betalas - mest troligt av morgondagens skattebetalare till vilka de tre samverkande partierna generöst skickar över notan.
Sverige behöver strukturreformer för att stimulera nyföretagande och sänka trösklarna för dem som står utanför arbetsmarknaden och vill in. Och något lite görs verkligen i det syftet i denna budget. Arvs- och gåvoskatten försvinner, vilket underlättar generationsskiften i familjeföretag. De s k 3:12-reglerna börjar man i ytterst maklig takt att åtgärda. Och den högst destruktiva förmögenhetsskatten utsätts för en marginell justering i rätt riktning, när den borde ha avskaffats för länge sedan.
Det räcker inte. Årets budget visar att det rödgröna blocket förirrar sig allt längre in i återvändsgränden och håller på att slarva bort en konjunkturuppgång till. Sverige förtjänar bättre.