En vÀrdig pristagare
NÀr en gÄng anden Àr ur flaskan, och kunskapen spridd till ond och god, Àr det inte möjligt att göra gjort ogjort. KÀrnvapnen finns  och kommer att finnas ocksÄ i framtiden, oavsett hur mÄnga vÀlmotiverade utrikesministertal som hÄlls vÀrlden över om hur farliga och fördÀrvliga de Àr och hur önskvÀrt det vore att de avskaffades.
Detta Àr en ledare. UNT:s ledarsida Àr liberal.
FrÄn den synpunkten Àr det Internationella atomenergiorganet IAEA och dess chef Mohammed ElBaradei högst logiska mottagare av Ärets fredspris.
PĂ„ 1950- och 60-talet, under nĂ„gra av det kalla krigets mest djupfrysta Ă„r, var katastrofscenarierna i frĂ„ga om kĂ€rnvapnen legio. Dessa vapen skulle, med nĂ„got av naturkraftens ofrĂ„nkomlighet, spridas till en lĂ„ng rad lĂ€nder â och förr snarare Ă€n senare komma till anvĂ€ndning i en ohygglig sista kraftmĂ€tning som skulle utplĂ„na mĂ€nskligheten. Det vore lĂ€ttsinnigt att pĂ„stĂ„ att faran skulle vara över. I viss mening kan det rent av vara farligare i ett lĂ€ge nĂ€r hotet blivit mer diffust utan att försvinna. Risken Ă€r dĂ„ att engagemang och vaksamhet slappnar.
Men att faran ÀndÄ inte alls kÀnns lika pÄtrÀngande som under det kalla kriget mÄste rimligen till inte ovÀsentlig del bero pÄ bland annat IAEA:s ihÀrdiga arbete under decenniernas lopp. Med det konstaterandet Àr det ocksÄ sagt att organisationen och dess generaldirektör Àr vÀrdiga pristagare.
IAEA har av tradition tvÄ arbetsuppgifter. Utöver att verka för att förhindra spridning och anvÀndande av kÀrnvapen skall IAEA ocksÄ frÀmja fredligt utnyttjande av kÀrn-energi. NÀr fossila brÀnslen, som bidrar till vÀxthuseffekten med dÀrav följande
hotande och till sina konsekvenser oöverskÄdliga klimatförÀndringar, dominerar i den globala enegibalansen Àr naturligtvis IAEA:s arbete för att frÀmja den fredliga anvÀndningen av kÀrnenergin en miljöinsats av stor betydelse. DÀrför Àr den snÄla kommentaren frÄn miljöorganisationen Greenpeace till valet av fredspristagare paradoxal, om Àn inte direkt ovÀntad.
Men tyngdpunkten i arbetet ligger pÄ kÀrnvapnen, och det Àr naturligtvis det perspektivet som de flesta kommentarerna till fredspriset speglar. En tolkning, förvisso nÀra till hands liggande, Àr att se priset som en revansch för IAEA och en knÀpp pÄ nÀsan Ät president Bush och premiÀrminister Blair. De borde, Àr det underförstÄdda budskapet, ha lÄtit IAEA:s vapeninspektörer arbeta lÀngre pÄ plats i Irak och inte sÄ tvÀrsÀkert avvisa de allt fler tecken som tydde pÄ att Irak trots allt inte hade
massförstörelsevapen. Mer diplomati och mindre militÀra maktmedel skulle dÄ vara det budskap som Nobelkommittén vill förmedla till vÀrldens ledare.
Om detta skall vara en generell, i framtiden alltid tillĂ€mpad, rekommendation innebĂ€r det dock att man gĂ„r frĂ„n den ena ytterligheten till den andra i frĂ„ga om fyrkantig analys. Ăven den som helst hade sett att vapeninspektörerna hade fĂ„tt fortsĂ€tta betydligt lĂ€ngre i Irak Ă€n vad som blev fallet mĂ„ste rimligen inse att ett viktigt komplement i det diplomatiska spelet gentemot motspĂ€nstiga diktaturer Ă€r att det ligger ett trovĂ€rdigt militĂ€rt hot i botten.
EU:s problem med Iran och detta lands kĂ€rnfysiska program bĂ€r syn för sĂ€gen. Under hela Ă„ret har de tre stora i EU â Storbritannien, Frankrike och Tyskland â arbetat intensivt med diplomatiska medel för att nĂ„ nĂ„gon form av uppgörelse, men utan att lyckas. Det Ă€r uppenbart att inte heller diplomati alltid Ă€r ett universalmedel.
Det avgörande i kampen för att sÄ mycket som möjligt begrÀnsa spridning och anvÀndning av kÀrnvapen Àr att det finns en stark och enad vilja mellan aktörerna. Utan en enad politisk uppbackning blir IAEA:s insatser pÄ fÀltet hÀngande i luften.