Med jämna mellanrum försäkrar statsminister Göran Persson att försvarspolitiken ligger utanför samarbetet med de båda stödpartierna, liksom för övrigt också säkerhetspolitiken. Just de förment stora åsiktsskillnaderna inom försvars- och säkerhetspolitiken brukar anges som ett avgörande hinder för att släppa fram vänsterpartiet och miljöpartiet till statsrådstaburetterna. Och i samma andetag brukar det stora värdet av bred samling över blockgränsen i just försvarsfrågan understrykas.
Men naturligtvis innebär ett samarbete om utformningen av hela statsbudgeten, inklusive försvarsbudgeten, att försvarspolitiken inte alls ligger utanför samarbetet - utan att de båda stödpartierna tvärtom har ett betydande inflytande på försvarsbudgeten och därmed på utformningen av försvarspolitiken.
Men detta hade regeringen hoppats kunna skyla över genom att göra upp med centern och kristdemokraterna om det kommande försvarsbeslutet.
Men nu hoppar centern av som evigt socialdemokratiskt stödparti i försvarsfrågan och sällar sig tillsammans med kristdemokraterna till de övriga borgerliga partierna. Därmed har regeringen ingen säkrad majoritet inför riksdagsbehandlingen av propositionen om det kommande treåriga försvarsbeslutet som läggs fram på fredag i denna vecka.
Nu tvingas regeringen i sista minuten förhandla med en enad borgerlig fyrklöver för att om möjligt säkra en bred och blocköverskridande överenskommelse om försvarsbeslutet.
Den rödgröna budgetuppgörelsen förutsätter besparingar på försvaret i storleksordningen 600 miljoner kronor nästa år, 1,5 miljarder kronor år 2006 och tre miljarder kronor år 2007.
De borgerliga konstaterar att en så stor besparing skulle skapa nya "svarta hål" i försvarsekonomin och därför är omöjlig att godta. Besparingar på maximalt 1,5-2 miljarder är vad de borgerliga kan tänka sig.
Från miljöpartiet varnar budgetförhandlaren Yvonne Ruwaida att ändrade siffror för försvaret innebär att budgetuppgörelsen bryts. Den rödgröna röran förnekar sig inte.
Det långsiktigt intressanta är att centern, som i decennier varit socialdemokratins bundsförvant både i försvars- och säkerhetspolitiken, nu bryter upp åtminstone från samarbetet i försvarsfrågan.
Det stärker det borgerliga alternativet på ett viktigt sakområde, och öppnar perspektiv för ytterligare förändringar framöver.