Det hade blivit för pinsamt om Moderaterna i Försvarsberedningen hamnat ihop med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i en analys som bagatelliserar Rysslands återuppväckta ambitioner i Östersjöområdet, medan Folkpartiet och Kristdemokraterna enats med Socialdemokraterna om en mer realistisk beskrivning. Nu har man i stället accepterat att skriva ihop sig, med resultatet att alla partier i beredningen framstår som eniga. Men att enigheten bara är på ytan framgick redan vid gårdagens presskonferens.
Det är egentligen en egendomlig tanke att det som förutsätts vara en sammanvägd bedömning av olika faktorer som påverkar Sveriges säkerhet ska bli föremål för ett partitaktiskt spel som handlar om helt andra saker. Men i valet mellan att acceptera en analys som kan leda till krav på en större svensk försvarsbudget och att inte göra det har Fredrik Reinfeldt och Anders Borg in i det sista föredragit den senare linjen.
Den enighet som verkligen finns mellan partierna i Försvarsberedningen gäller ett antal tämligen enkla konstateranden. Det föreligger inget angreppshot mot Sverige, den ryska upprustningen sker från en låg nivå, Nato och EU är viktiga säkerhetspolitiska faktorer, en konflikt i vårt närområde kan inte isoleras till att bara påverka ett enda land.
Problemet är att man för enighetens skull måste tona ned det dynamiska perspektiv som brukar anses vara centralt just när den säkerhetspolitiska utvecklingen ska bedömas.
Det är korrekt att Rysslands stridskrafter i många avseenden är föråldrade – men detta ändras ju när ny materiel beställs och levereras. Det är korrekt att Georgienkriget visade på stora brister på rysk sida, men lika sant är ju att den ryska ledningen genom detta krig visade att man är beredd att använda militära medel för att förstärka kontroll och inflytande i sitt närområde. Den inrikespolitiska utvecklingen i Ryssland visar inte bara att de demokratiska krafterna trycks tillbaka utan också att de styrande har en världsbild där tidigare sovjetrepublikers rätt att själva välja sina säkerhetspolitiska lösningar definieras som ett hot.
När beredningen konstaterar att en konflikt i vårt närområde inte kan isoleras till ett enda land och att samarbete med andra, i Norden och med Nato är naturligt, så hejdar man sig av samma skäl inför konsekvenserna.
Om Ryssland i något läge försöker stärka sitt inflytande i Baltikum så säger den rådande svenska försvarsdoktrinen att vi inte kan förhålla oss passiva. De baltiska staterna är grannar och EU-medlemmar. De är också med i Nato och Nato-stöd kan för att vara effektivt förutsätta svensk medverkan i någon form. Och eftersom detta är väl känt också i Moskva så kan slutsatsen där bli att det kan vara nödvändigt att försöka förhindra att biståndet kan komma fram. Vare sig vi är med i Nato eller inte så blir samverkan ofrånkomlig i ett skarpt läge.
Grundelementen i detta resonemang finns alla i försvarsberedningens betänkande. Men de binds inte ihop till en helhet, eftersom detta skulle leda till slutsatser om pengar, utrustning och samarbetsformer som ett antal centrala politiska aktörer anser är alltför obekväma.
Nu kan Vänsterpartiets och Miljöpartiets representanter sitta på presskonferensen och tala som om inga hotbilder fanns, medan S, FP och KD uttrycker sig på ett helt annat sätt – båda med det ”eniga” betänkandet som utgångspunkt. Det hade kanske varit bättre om man inte skrivit ihop sig.