Segerreceptet i en valrörelse är att berätta vad man vill göra, inte vad man har gjort. Så brukar det heta när politiker, pr-konsulter och statsvetare får frågan hur man gör för att vinna ett val. I nästa andetag brukar samma förståsigpåare förklara att just detta var vad Alliansen lyckades med 2006 och Socialdemokraterna misslyckades med samma år. Lagom till det tredje andetaget brukar det sedan konstateras att visionerna fortfarande saknas i årets valrörelse.
Frågan är om de alls kommer. Visserligen brukar både regerings- och oppositionspartierna inte missa en chans att säga att de där framåtsyftande förslagen kommer. Snart. Men med snart bara en månad kvar till valet ägnar sig Alliansen mest åt att glädjas över allt bra man genomfört under mandatperioden medan de rödgröna lägger sitt krut på att hävda motsatsen.
Och att döma av Alliansens gemensamma valkampanj som nu har lanserats lär det inte bli någon förändring på den punkten. Trots idel försäkringar om motsatsen. När de fyra regeringspartiernas partisekreterare under gårdagen presenterade kampanjen var det mycket yta, snygga affischer och tal om Iphone-applikationer. Med den konkreta, framåtsyftande politiken var det sämre bevänt.
Egentligen är det inte så konstigt. Ska man gå efter de senaste månadernas opinionsmätningar fungerar ju tillbakablickandet och talet om tätt samarbete: efter en hel mandatperiod på efterkälken är det Alliansen som leder. Kanske är det så enkelt att inte anser sig ha mer att bevisa. De fyra partierna är överens, de har regerat ihop och tydligt visat för väljarna hur mycket de har gemensamt. För fyra år sedan var det annorlunda, då var de fyra partierna tvungna att visa enighet.
Utmaningen blir i år en annan. När partisekreterarna lämnar de gemensamma presskonferenserna måste de i stället påminna - och övertyga - väljare, partifolk och medier om att det fortfarande handlar om fyra separata partier som går till val.
Det som har varit Alliansens stora styrka, enigheten, riskerar annars att bli det som släcker drömmen om ytterligare en mandatperiod vid makten. Regeringen må leda i opinionsmätningarna, men Centern och Kristdemokraterna ligger farligt nära fyraprocentsspärren. Matematiken är enkel: åker ett borgerligt parti ur riksdagen så blir det inget omval för regeringen. Även om budskapet ibland är annorlunda, spelar det faktiskt roll för borgerliga sympatisörer vilket Alliansparti de röstar på.
En framgång för de mindre partierna är en förutsättning för ytterligare en borgerlig mandatperiod, men om det ska ske måste minstingarna också gå till val med egna skarpa budskap, inte bara med besked om vilka duktiga och samarbetsvilliga Alliansmedlemmar de är. Om Alliansens tidigare valframgångar tillåts skymma detta får de borgerliga partierna tyvärr ställa in sig på fyra år i opposition.