I drygt sex år har Jan Björklund (FP) varit ytterst ansvarig för den svenska skolan. I drygt sex år har man hört honom säga att standarden är för låg, att regeringen genomför ett stort antal reformer men att det kommer att ta tid att vända utvecklingen. Vi det här laget har det mesta genomförts (hösten 2011 kan sägas ha varit starten för den nya skolan) och de flesta vet vad regeringen vill.
Numera är också de flesta riksdagspartier överens om hur skolan ska utformas. Visst finns det kritik mot yrkesgymnasiet, och inte ville Vänsterpartiet ha betyg från sjätte klass, men i stort ställer man sig bakom kunskapsskolan med den stärkta rollen för lärarna. Kritiken handlar mestadels om att det går för långsamt, att vi inte ser förbättrade resultat. Men hur vill man då att regeringen skulle ha gjort? Kastat in ett knippe reformer till hösten 2007 och hoppats på det bästa? Problemen är snarare att det i vissa fall ändå gått väl fort, därför är till exempel inte lärarlegitimationen på plats ännu.
En av förra veckans mer uppmärksammade nyheter (DN 27/3) var att elever kommit in på lärarutbildningen med det sämsta resultatet (0,1) på högskoleprovet. På ett sätt var detta ingen nyhet, då söktrycket till utbildningen under många år varit så lågt att i stort sett alla får en plats. Åtminstone gäller detta för högskoleprovet, vars kvotgrupp är stor och är en sökväg som av någon anledning få har upptäckt.
Björklund och skolpolitiske talespersonen Ibrahim Baylan (S) är påtagligt eniga i sina kommentarer till nyheten om lärarutbildningen. Det krävs ytterligare kraftsamling för skolan och lärarna, säger de, och föreslår också lämplighetstest till utbildningen. Jan Björklund anser också att kommunerna svikit lärarna och vill se ett återförstatligande av skolan. Miljöpartiet vill, liksom Björklund, öppna karriärvägar för lärare.
Men det finns inget enskilt svar, ingen trollformel, som i ett slag vänder den supertanker som är den svenska skolan. Man måste göra rätt saker i rätt ordning och ha tålamod när man väntar på effekterna.
Först kommer en bättre utbildning för lärare, kunskapskrav för eleverna och en fungerande läroplan. Sedan kommer legitimationen (förhoppningsvis så snart som möjligt) och högre lön (karriärlöner införs från i höst). Om allt faller på plats kommer ryktet för skolan och lärarjobbet att förbättras. Och då, först då, kommer ansökningarna till utbildningen att börja trilla in.
Efter att under fyra decennier ha ägnat sig åt att klassa ned läraryrket kan inte politikerna vänta sig en metamorfos på en bråkdel av tiden. Reformerna är i stort sett riktiga, men måste vårdas och förbättras kontinuerligt, i dialog med lärarna. Lärarna vill inte bara ha mer betalt – att lätta den administrativa bördan som nu föreslås kan vara lika viktigt. Om några år vill kanske fler bli lärare igen, vi måste ha tålamod.