Ensamma flyktingbarn på gungfly
Sverige håller sig med en hög etisk kod när det gäller synen på barn. Stödet för FN:s barnkonvention är massivt, i varje fall om man får döma efter högtidstal i olika politiska församlingar. Regeringsföreträdare så långt tillbaka som till dåvarande statsministern Ingvar Carlsson har alltsedan ratificeringen talat sig varma för barnkonventionen. Den har också implementerats i kommunerna i varje fall om man får tro de kommunala protokollen.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
De myndigheter som ska omsätta regeringens politik i verkligheten verkar förstås i regeringspolitikens anda vilket innebär att rättssäkerheten för barn och ungdomar som försöker komma till Sverige är bräcklig. Sveriges radios Ekoredaktion visade i går att Migrationsverket utan att blinka och på juridiskt och medicinskt svaga grunder helst skickar i väg barn och ungdomar som inte kan bevisa att de är under 18 år. I 83 fall av 84 gjorde Migrationsverket bedömningen att en person vars ålder var oklar bedömdes vara över 18 år och därmed möjlig att utan vidare undersökning sändas tillbaka till hemlandet.
Artonårsgränsen är inte godtyckligt vald. Ungdomar under 18 betraktas som barn och får därmed tre gånger så stor chans att få stanna i Sverige som den som är över 18 — som betraktas som vuxen.
I de fall där Migrationsverket kostat på t ex röntgen av händer och tänder för att försöka få en vetenskapligt grundad uppfattning om den exakta åldern har verkets handläggare struntat i läkarutlåtanden och bestämt att personen har fyllt 18.
Flera läkare kommenterade i går Migrationsverkets agerande och fördömde de tolkningar som verkets handläggare gör. Charlatanmässiga och uppseendeväckande, var några av omdömena. Andra vittnade om Migrationsverkets summariska åldersbedömningar. Amatörmässiga riktlinjer om att ungdomar som röker eller har välutvecklade muskler ska bedömas som vuxna, florerar uppenbarligen.
Handhavandet av flyktingbarn- och ungdomar vilar på ett moraliskt och juridiskt gungfly. Något regelverk som styr handläggarnas agerande saknas på Migrationsverket. För 15 år sedan gjordes ansatser till uppstyrning men detta rann tydligen ut i
sanden. För några år sedan återupptogs processen med att skapa gemensamma regler men utan att några resultat uppnåddes.
Det är inte konstigt. Sverige befinner sig i en situation där teorin och praktiken i flyktingpolitiken varje dag kolliderar med ett brak. Hur ska en enskild tjänsteman kunna orientera sig i detta? Bäst är väl att känna efter vad som ligger i luften — och handla därefter.
Således kommer tjänstemännen fram till det som exempelvis handläggaren Pia Wiklund Magnusson kom fram till i en av gårdagens kommentarer: På frågan varför inte varje barn och ungdom fick genomgå en barnläkarundersökning för att få en ålder fastställd svarade hon: Det är för dyrt. Verket har inte råd. Det är sökandenas uppgift att bevisa sin ålder, menade hon. Att knappast någon ung människa har möjlighet att bekosta en sådan undersökning var tydligen ointressant i sammanhanget. Självfallet måste Migrationsverket liksom andra statliga myndigheter hålla sin budget. Men vad tvingar verket att just sätta spargränsen vid de ensamma flyktingbarnen?
Hela flyktingpolitiken har blivit en kvarnsten kring regeringens hals. Fler och fler, också inom de egna leden, känner skam över hur människor utsätts för en behandling som inte hör hemma i de socialdemokratiska högtidstalen. Solidaritet och medkänsla är begrepp som kan tas fram och stoppas undan allt efter behov.
S-märkt solidaritet håller tydligen bara för vackert väder. När det blåser isvindar, t ex kring ensamma flyktingbarn, brister den.