Den nya jämställdhetsministern Maria Arnholm (FP) är en varm anhängare av kvotering mellan könen. Hon beskriver själv hur hon som ung på 1970-talet blev inkvoterad i Liberala Ungdomsförbundets styrelse, en ”milstolpe för mitt politiska engagemang”. Efter åtta veckor som ansvarig minister har hon sett många exempel, både i det privata näringslivet och i den offentliga statsförvaltningen, på att gamla strukturer har brutits ned.
Ett sådant exempel är ”Battle of the numbers” som lanserades i november. Tio svenska storföretag säger sig ha tagit täten, det är ”tio företagsledningar som tänker nytt”. De etablerade storföretagen, bland andra Volvo, Ericsson och Sandvik, har under ett år vardera tio kvinnliga experter som ska analysera verksamheten och komma med förslag till hur man ska få fler kvinnor på ledande positioner. Utgångspunkten för dessa sammanlagt 100 kvinnor är deras egna framgångsrika karriärer.
”Kvotering fungerar”, skriver Maria Arnholm i sitt nyhetsbrev, och ”är en utmärkt metod för att skapa förebilder för andra av samma kön och för att forma ett mer jämlikt samhälle”. Hon tror alltså stenhårt på kvotering. Men hon tror på frivillig kvotering, inte att stifta lagar om jämn könsfördelning.
Här skiljer hon sig från företrädaren Nyamko Sabuni, inte i sak men i angreppssätt. Sabuni framhöll mer sällan de positiva effekterna av kvotering, utan profilerade sig som en motståndare till lagstiftning. Arnholm väljer att säga ja i stället för nej, och profilerar sig som en positiv kraft för jämställdhet. Det ska bli spännande att se hur långt den strategin kan bära.
Huvudargumentet för lagstiftning är att jämställdhet på frivillig basis går för långsamt. I bolagsstyrelserna händer ingenting och det kommer att ta si eller så många år innan uttaget av föräldradagar är lika, eller till dess att lönegapet har slutits. Maria Arnholms svar är ”titta på Battle of the numbers, titta på mig, titta på de statliga bolagen. Det går att kvotera utan lagstiftning. Det går att åstadkomma förändring genom opinionsbildning, hårt arbete och incitament”.
Hon kommer att vara beroende av att det också blir resultat, helst påtagligt i statistiken och helst redan till valrörelsen 2014. Hon kommer också att behöva backning av sitt parti och regeringen – med andra förslag som gynnar jämställdheten. Arnholms entusiasm kan hålla tillbaka lagstiftningsivrarna ett tag, men på sikt krävs konkreta resultat.