Föräldraförsäkringen är en utmärkt inrättning. Den innebär att svenska kvinnor har möjlighet att välja både barn och yrkesarbete och ger barnen förutsättningar för en lugn och trygg start i livet utan att kort efter födelsen behöva lämnas över till andra. Mindre ofta konstateras att samma försäkring ger också svenska män möjlighet att välja både barn och yrkesarbete och att barnen också kan grundlägga en trygg och innehållsrik relation till sina pappor.
Som bekant tar kvinnor generellt ut större delen av föräldraförsäkringen. Traditioner, stora inkomstskillnader mellan man och hustru, oro för att den mer välavlönade mannen ska missa nya möjligheter på jobbet eller få problem med oförstående arbetsgivare hör till de vanligaste förklaringarna.
Anser man att det är en politisk uppgift att ge alla människor, oberoende av kön, så goda förutsättningar som möjligt att utvecklas så måste man också anse att det är ett problem om kvinnor får lägre lön än män för jämförbara arbeten, har sämre karriärmöjligheter och mindre trygga anställningsförhållanden. Det är naivt att tro att det saknas samband mellan hem och arbetsliv. Kräver man "full valfrihet för familjen" utan att ens kommentera bristande jämställdhet i den verklighet där de fria besluten ska fattas så är det förmodligen ett tecken på att man egentligen anser att den traditionella könsrollsuppdelningen är den riktiga.
Ska man då alltså gå in för en kvotering, lika för lika, hälften av försäkringen åt båda? Det är uppenbart att om statsmakten ska värdera mammor och pappor lika så bör de också tilldelas samma antal föräldradagar eller-månader. Det är inte konstigare än att pension eller a-kassa är individuell och inte kan överlåtas på en make eller sambo även om det vore ekonomiskt fördelaktigt. Och en omedelbar effekt skulle bli att arbetsgivare inte längre generellt kunde betrakta män som påläggskalvar och kvinnor som frånvarorisker.
Men nu finns det en part till, nämligen barnet. Och det finns verkliga situationer där en strikt delning 50-50 skulle skapa stora komplikationer för familjen eller leda till att barnet gick miste om värdefull föräldratid.
Hur vanliga dessa situationer är vet inte jag. Men det räcker ju att peka på risken att pappan struntar i alltsammans och försvinner ur bilden en tid efter födelsen eller redan innan barnet har fötts. Säkerligen kan en rad andra situationer tänkas, några
unika, några kanske ganska vanliga.
Men då får vi väl göra undantag från principen? Just det, men jag kan inte minnas att jag någonsin sett någon som pläderar för 50-50-modellen erkänna att den kanske inte kan upprätthållas strikt. Och det
lätt att förstå varför.
Konsekvensen blir ju att någon myndighet eller enhet på Försäkringskassan måste ta ställning till en mängd dispensansökningar, avslå några och bifalla några. De åberopade skälen ska kontrolleras, distinktioner mellan olika situationer ska formuleras och skrivas in i paragrafer. Få familjer lär önska sig den granskning av sina privata förhållanden som blir nödvändig. Och det är lätt att föreställa sig kampanjen i kvällstidningarna när ett avslag leder till konsekvenser som ingen kan ha avsett. "Vi måste följa våra bestämmelser", säger Försäkringskassans handläggare.
Det är rimligt och borde vara naturligt att staten markerar båda föräld-rarnas lika värde genom att göra föräldraförsäkringen individuell. Mamma och pappa tilldelas då i utgångsläget lika många dagar. Men det är också rimligt och nödvändigt att de familjer som vill eller behöver ha en annan fördelning än 50-50 kan skriva över dagar på varandra. Samtidigt kan man införa vissa trösklar i systemet — det bör inte gå att överlåta alla dagar vid ett tillfälle.
Till detta finns möjligheten att införa en ekonomisk stimulans som motverkar de negativa konsekvenserna som många kan uppleva om den mest välavlönade (oftast pappan) tar ut en stor del av försäkringen. Både folkpartiet och moderaterna — kanske ännu fler — har skissat på sådana modeller. Och politiker som tror på jämställdhet måste våga ta sitt ansvar som opinionsbildare både gentemot sina väljare och mot arbetsgivare av olika slag.
Håkan Holmberg | Politisk chefredaktör