Etnisk särbehandling leder fel
För en dryg månad sedan meddelade Uppsala tingsrätt att etnisk kvotering inte är tillåten vid antagning till högskolan. De två sökande med svenskfödda föräldrar som trots bättre meriter nekades plats på juristprogrammet vid Uppsala universitet till förmån för sökande vars båda föräldrar var födda utomlands fick upprättelse och skadestånd.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Att såväl studenter från studieovana hem som studenter med utländsk bakgrund generellt är underrepresenterade i den svenska högskole- och universitetsvärlden är allmänt känt. Exakt hur omfattande problemet är vet man dock inte. När Uppsala universitet införde den kvoterade intagningen på juristutbildningen byggde man sitt beslut på en enkätundersökning bland studenterna där inte alla hade medverkat. Senare visade siffror från Statistiska centralbyrån att andelen nybörjare på juristutbildningen med utländsk bakgrund redan före kvoteringsförsöket var 14 procent — vilket precis motsvarade andelen i befolkningen som helhet.
I det ideala samhället förekommer ingen diskriminering utan människor bedöms uteslutande efter meriter — "förtjänst och skicklighet" som formuleringen i grundlagen lyder vid tillsättning av offentliga tjänster. De som i stället förespråkar positiv särbehandling menar att detta är en form av diskriminering med gott syfte.
Samtidigt är det tydligt att begreppet positiv särbehandling består av en självmotsägelse. Särbehandling är precis det man vill motverka — hur kan den då vara positiv? Konsekvensen av att tillåta positiv särbehandling är att diskrimineringen görs permanent och att sorteringen av människor institutionaliseras. För hur ska man kunna särbehandla någon positivt om man inte först delar upp personer i olika grupper?
När det gäller kön — där det redan i dag förekommer viss positiv särbehandling — är det måhända enkelt att definiera vem som är man respektive kvinna. Etnisk tillhörighet är betydligt knepigare.
I Uppsala var kriteriet för att antas på "invandrarkvoten" att båda föräldrarna var födda utomlands. Där kunde en person med två finska föräldrar kvala in men inte den vars pappa var somalier och mamma var svenskfödd. I Göteborg vill man kvotera in journaliststudenter som har utomnordisk bakgrund. Det skulle betyda att exempelvis österrikare eller fransmän kan kvala in — knappast grupper som har anledning att känna sig särskilt utsatta.
Domen i Uppsala tingsrätt visade tydligt att den starka form av positiv särbehandling som kvotering utgör inte är tillåten så som lagstiftningen ser ut i dag — inte ens kvotering på grund av kön. Det
finns dock en mildare variant av positiv särbehandling. Om två studenter har exakt lika meriter — till exempel 1,6 i resultat på högskoleprovet — skulle man i stället för att låta lotten avgöra vem som får platsen ge företräde för den med utländsk bakgrund.
Men även denna mildare form av positiv särbehandling kräver någon form av definition av vad som menas med utländsk bakgrund. Hur lovvärt syftet än är går det inte att komma från att en institutionaliserad särbehandling i praktiken innebär att människor sorteras in i olika fack. "Vi och dom"-tänkande cementeras.
För den som eftersträvar ett samhälle där människor inte bedöms efter ovidkommande faktorer som kön, etnisk tillhörighet, religion eller sexuell läggning är positiv särbehandling aldrig en framkomlig väg. Det innebär dock inte att inget finns att göra.
Uppsala universitets rektor Bo Sundqvist ger i senaste numret av Jusektidningen fler exempel på åtgärder som redan används för att motverka snedrekryteringen. Dit hör uppsökande verksamhet i skolor med många studieovana elever, collegeutbildningar, särskilda språkår och fadderverksamhet.
Dessa åtgärder är inte bara tillåtna och icke-diskriminerande. De ger dessutom resultat — resultat som borde göra intryck på dem som menar att ingenting händer och att befintliga orättvisor bör ersättas med nya.