En gång kanske är ingen gång, men tre gånger är definitivt en dålig vana. Efter torsdagens totalstopp för järnvägstrafiken mellan Uppsala och Stockholm, det tredje på lika många månader, måste problemen tas på allvar. Det är uppenbart att ett eftersatt underhåll ligger bakom haverierna.
Visserligen säger Peter Behrman, presskommunikatör på Trafikverket, till UNT att ”det inte verkar som om felen har något samband, de är isolerade”, men samtliga elhaverier har skett i samma område, mellan Häggvik och Rotebro norr om Stockholm. Och Behrman erkänner att delar av anläggningarna är ”dåliga och slitna” och ”lämnar en del i övrigt att önska”.
Klarspråket från Behrman är något nytt. I vanliga fall brukar Trafikverket och SJ mest ägna sig åt att skylla på varandra – och regeringen. Från regeringshåll slår man å sin sida ifrån sig och hävdar bestämt att det visst storsatsas på infrastruktur. Verkligheten och luttrade Uppsalapendlare är av en annan åsikt.
Behovet av investeringar är också svårt att vifta bort. Det svenska järnvägsunderhållet har varit eftersatt i årtionden. Enligt fackförbundet Seko ligger de svenska satsningarna på drift och underhåll i förhållande till BNP långt under EU-snittet. Dessutom satsar vi minst av alla EU-länder på återinvesteringar. Då är det en klen tröst att vi hamnar över EU-snittet vad gäller nyinvesteringar. Botniabanan, för att ta ett exempel, har onekligen betytt mycket för invånarna i Västernorrland och Norrbotten, men vad hjälper det när samhällskostnaderna för förseningar beräknas till cirka 8,5 miljarder kronor årligen? Lejonparten sker på eftersatta och överbelagda sträckor i Stockholms-, Göteborgs- och Malmöområdet.
Om det sedan är Trafikverket eller SJ som bär störst skuld för de ständiga förseningarna är i sammanhanget mindre intressant. Staten är huvudman för bägge två och långvarig underfinansiering är problemets kärna.
Under Almedalsveckan i Visby utlovade statsminister Fredrik Reinfeldt satsningar på infrastruktur i höstbudgeten. Som vanligt begränsas dock insatserna av budgetens ”reformutrymme”. Statsskulden är dock internationellt sett låg och räntan för ett statligt tioårigt lån inte högre än 1,4 procent. Ta in inflationen i beräkningen och lånekostnaden närmar sig noll. Samtidigt är arbetslösheten hög och infrastrukturen på många håll eftersatt.
Ett förslag i all anspråkslöshet: utnyttja läget, låna upp ett antal miljarder kronor när annars reformutrymmet säger stopp och återinvestera i det svenska järnvägsnätet. Och gör det med tonvikt på de platser där kapacitetsproblemen är som störst, det vill säga i storstadsområdena. Resten av landet får helt enkelt nöja sig med lite mindre till att börja med.
Det är Stockholmsregionen som är Sveriges ekonomiska motor, det är här tillväxten sker. Havererad tågtrafik till följd av massiva elfel är lika tråkigt för Uppsala- som Umeåpendlaren. Men det är bara en av de två som kuskar fram i Sveriges ekonomiska nav.