Vad har Jean-Claude Juncker, José Manuel Barroso, Herman Van Rompuy och Mario Draghi gemensamt, förutom att de alla är män i övre medelåldern och utgör den absoluta makteliten inom EU och eurozonen? Jo, de har alla utsetts till sina poster och behöver inte stå till svars inför väljare i allmänna val. Således behöver de inte ta hänsyn till vare sig tyska eller grekiska väljare när de lägger sina förslag för att lösa eurokrisen.
Chefen för eurozonen, Juncker, ser att han företräder en union med 17 länder som sammantaget har bra ekonomi – exempelvis är tre procents budgetunderskott långt bättre än USA. Det är alltså bara att vidta de mått och steg som behövs för att helheten ska skyla över de skadade delarna, att ta ett rejält kliv mot såväl en bankunion som ett finanspolitiskt samarbete. Han har fått med sig ordförandena för EU-kommissionen och ministerrådet samt ECB-chefen på tåget.
Men de 27 stats- och regeringschefer som samlas till toppmöte i Bryssel i dag företräder i första hand sina väljare. Och mer än någonsin tidigare riktas blickarna mot förbundskansler Angela Merkel när hon efter mötet berättar för de tyska väljarna om vad hon har gått med på, varför det var nödvändigt och hur detta i förlängningen även kan gynna Tyskland.
Merkel fortsätter att hävda att varje steg mot en gemensam euroobligation strider mot reglerna för valutaunionen och skulle kräva en tysk folkomröstning, att det inte är tillåtet för ECB att minska skulden för enskilda länder och att varje land som ingår i unionen måste uppfylla kraven och följa spelreglerna. Och i princip har hon helt rätt. Men hennes resonemang har ändå kommit till vägs ände.
För varje gång som euroländerna försäkrar att de tänker fortsätta att hålla ihop, vilket de gjort sedan Grekland fick sitt första stödlån våren 2010, går det allt kortare tid tills att marknaden upptäcker att det handlat om ”mycket snack och liten verkstad”. Blir det mera prat under torsdag och fredag så kan man vara säker på en kraftig reaktion redan måndag morgon.
Den här gången måste det komma klara besked från toppmötet. Om eurosamarbetet ska överleva krävs ett tätare politiskt och ekonomiskt samarbete och eurozonen behöver en plan för hur långt man är beredd att gå på det federala spåret. Varje land behöver också en plan för hur den specifika situationen ska lösas.
Varje väljare måste få ett besked om att pengarna är säkra på banken. Väljare i krisländer måste också få se åtstramningspaketen kompletteras med en pakt för jobb och tillväxt. Bankgarantierna och tillväxtfonden innebär att väldigt mycket mer pengar måste läggas undan i fonder. Men det är ännu dyrare att låta bli, även för länder som Tyskland.
Juncker och kompani är inte folkvalda. Men det är ingalunda förbjudet för de folkvalda att lyssna på deras råd. Den här gången bör man faktiskt göra det.