Ett år efter attacken
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Ett stenkast därifrån ligger flera av University of Londons institutioner, hem för studenter från jordens alla hörn. Och tunnelbanan, där de övriga tre Londonbombningarna skedde och ytterligare 37 personer miste livet, är en mötesplats för människor från många olika kulturer.
Med högtidlighållandet av årsdagen av bombningarna i dag följer också sökandet efter förståelse och mening. Någon större klarhet i vad som drev dem som utförde terrorattacken kan vi inte hoppas på. Det är inte säkert att de själva kunnat ge tydliga svar på den frågan om de överlevt.
Men att avvisa dådet som ett utbrott av vansinne är, trots frestelsen, inte gott nog. Inte minst för offrens skull, och inför framtida dåd, måste vi alla fall försöka förstå.
Den som letar efter enkla förklaringar och samband kommer att bli besviken. Det är lätt att koppla ihop bomberna med Irak eller kriget mot terrorismen. Usama bin Ladin och terrorgrupper med islamistisk ideologi var som bekant emellertid verksamma långt tidigare.
Samtidigt kan dessa senare händelser ha ökat möjligheterna att rekrytera bombmän. Med en allians ledd av Bush och Blair, involverade i ett krig mitt i den muslimska världen, klarnar fiendebilden och väst
visar sitt verkliga ansikte i terroristernas ögon.
Att terror föds ur fattigdom är en populär teori, framför allt inom den politiska väns-tern. Men precis som med det röda 70-talets terrorgrupper i väst verkar det snarare röra sig om ett socialt och kulturellt utanförskap bland medelklassungdomar i den rika delen av världen. Känslor av uppgivenhet och meningslöshet kan leda unga muslimer till extrema läror som erbjuder totala förklaringar på livets och världens problem.
Den islamistiska terrorns ideologi är en virrig samling av, världsfrånvändhet, själslig befrielse och strävan efter världsherravälde. Men att målen är minst sagt diffusa minskar inte dess attraktionskraft.
Bristen på tydliga ledare och hierarkier gör terrorn än svårare att få grepp om. al-Qaida ter sig mest som ett nätverk för att fördela resurser, organisera och framför allt inspirera.
Det innebär emellertid inte att terrorn är blind. Trots alla otydligheter kan inte terrorvåldet betecknas som annat än politiskt.
En majoritet av världens muslimer avvisar terrorn och dess anhängares visioner. Många av dem har flytt till väst just för att de uppskattar den frihet som tyvärr saknas i flera av deras hemländer. Det gäller paradoxalt nog även de radikala islamistiska ledare, varav flera lever i exil i London, där de åtnjuter de rättigheter de så högljutt bekämpar.
Men trots islams historia av tolerans och utbyte med omvärlden har religionen blivit ett instrument för både terrorister och diktatorer. Här finns en klar politisk motsättning mellan sekularism och politiserad religion som skär rakt igenom den muslimska världsgemenskapen.
Terrorismens komplexitet ger en fingervisning om hur kampen mot den antagligen måste föras: Med en mängd olika medel och på alla politiska och samhälleliga plan.
Det som framför allt krävs är kanske ett slags civilisatorisk uthållighet. Terrorn får vi nog, tyvärr, leva med för överskådlig framtid. Det gäller då att inte ge vika för rädsla och extremism. Att våga stå upp för de goda värden som vi omhuldar och att, som människorna vid Tavistock Square, våga resa och mötas.
De Londonbor som i dag tar tunnelbanan för att närvara vid minnesceremonierna, gör också en form av motstånd.