Ett år efter kriget
När Irakkriget inleddes för i dagarna ett år sedan utgick alla från att Irak verkligen hade de massförstörelsevapen som FN-inspektionerna handlat om. Så var det av allt att döma inte. Men den irakiska regimen bidrog aktivt till att denna uppfattning etablerades.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Också med denna uppläggning hade ett krig i ett visst skede kunnat bli ofrånkomligt. Men risken för att regimen, om den attackerades, skulle bete sig som den gjorde 1991 och inleda massmord på kurder eller shiamuslimer, eller för att massförstörelsevapen skulle komma på drift i det kaos som ett utdraget krig kunde skapa, bedömdes som så stor att en annan utväg borde sökas.
Tidningen konstaterade också att mycket i det amerikanska agerandet framstod som ogenomtänkt också från de utgångspunkter som den amerikanska administrationen själv beskrev.
Ett sådant exempel var föreställningen att man samtidigt skulle kunna vara allierad både med Turkiet och med kurderna i norra Irak, trots att Turkiet såg det kurdiska självstyret där som ett hot mot sin egen integritet. Hade Turkiet gått in i norra Irak hade krigsföretaget kunnat leda till en militär konfrontation mellan två av USA:s tilltänkta allierade. Det var bara turen som räddade USA från detta.
Ett annat exempel var att man så tydligt räknade med att stora delar av den störtade regimen skulle byta sida när angreppet kom, vilket skulle begränsa behovet av insatser efter kriget. Trots allt tal om den irakiska regimens grymhet tycks man inte ha förstått hur en totalitär regim fungerar.
Men också denna typ av kritiska resonemang byggde på ett grundläggande misstag. De vapen som Irak antogs besitta har inte påträffats och den gängse uppfattningen, också på amerikanskt håll, är nu att de inte fanns.
Både de som ansåg att kriget var nödvändigt för att Irak hade massförstörelsevapen och de som varnade för vad som skulle kunna hända med dessa om ett krig utbröt resonerade utifrån felaktiga förutsättningar.
Detta kan dock inte förändra den övergripande bilden av Saddam Husseins regim. Dess brutalitet var nästan oöverträffad i modern tid. Den borde ha störtats 1991, som ett självklart resultat av det krig om Kuwait som den själv startat. Den var vid 90-talets början på god väg att skaffa sig verkliga massförstörelsevapen, men planerna stäcktes av FN:s vapeninspektioner.
Skälet till att Saddam Hussein lät världen tro att sådana vapen på nytt fanns i Iraks ägo måste ha varit att han insåg att regimens ställning skulle äventyras om bluffen avslöjades — förutsatt att han själv visste att det handlade om bluff. Man kan inte bortse från att underlydande, för att inte riskera att mördas, överdrev resultaten av den vapenutveckling som pågick.
Att denna regim är borta är en lättnad för Iraks plågade folk och för hela världen. Men dess kollaps var — som det brukar vara med regimer av denna typ — så total att i stort sett inga fungerande samhällsstrukturer fanns kvar när den föll. Irak måste därför konstrueras på nytt från grunden, på det sätt som nu sker, långsamt och med stor möda. Långsamt har också den amerikanska regeringen insett att även om den klarade av att störta Saddam Hussein i huvudsak på egen hand så behöver den omvärldens medverkan för att återuppbygga landet. Det är FN och inte USA som kan ge legitimitet åt en ny irakisk regering.
President Bush har inför hemmaopinionen ofta uttryckt sig som om det fanns en länk mellan Saddam Hussein och al-Qaida. Det gjorde det med stor säkerhet inte. Men kriget har försett islamistiska terrorgrupper med en förevändning för nya aktioner och gjort Irak till en spelplats där de kan agera. Offren är numera lika ofta andra irakier (kurder och shiamuslimer) som amerikaner. Någon irakisk befrielserörelse är det minst av allt fråga om.
Både de som stödde Irakkriget och de som kritiserade det hade fel på viktiga punkter. Men det kan inte vara fel att bygga upp ett demokratiskt Irak.