Om Anna Lindh verkligen hade varit beredd att i så fall åta sig uppdraget kan vi inte säkert veta. Men under alla omständigheter förlorade Sverige genom mordet en ovanligt begåvad och internationellt uppskattad politiker och socialdemokratin en företrädare som uppfattades stå för förnyelse på många plan, samtidigt som hon hade en omvittnad förmåga att vinna förtroende också inom oppositionen.
Det är inte givet att människor med sådana egenskaper satsar tid och kraft på politik på toppnivå. Andra uppgifter kan kännas mer lockande, privata hänsyn kan leda till andra prioriteringar. Detta är självklart och inget nytt för vår tid. Men vad som faktiskt förefaller vara nytt är att politikerrollen kan uppfattas som så utsatt och förenad med så stort obehag, personligt och för de anhöriga, att en del säkerligen tvekar av sådana skäl.
Politikerförakt är ett ord som ibland missbrukas. Att uttrycka skarp kritik mot politiska beslut eller mot de resonemang som lett till vissa beslut - och kanske lett vilse - är inte detsamma som att uttrycka förakt för politiker som grupp eller ovilja mot det politiska systemet. Demokrati är styre genom debatt. Framsteg, vare sig det gäller vetenskap, ekonomi eller politiska lösningar, sker just genom att både rådande förhållanden och nya förslag fritt kan kritiseras.
Mer betänkligt blir det om kritik mot beslut av olika slag formuleras som rena personangrepp eller som kränkande generaliseringar om "alla politiker". Angrepp på politikerkåren som sådan är en vanlig beståndsdel i extrema gruppers argumentarsenal. Än allvarligare blir det om personer, politiker lika väl som de tjänstemän som har att genomföra politiskt fastställda riktlinjer, hotas eller attackeras. Flera undersökningar under senare tid har visat att många politiker, både på riksnivå och i lokala nämnder, i dag anser sig vara utsatta för sådant.
Ibland betingas hot mot politiker av någon bestämd fråga eller av något bestämt beslut som någon ogillar intensivt. Men det kan lika gärna vara så att en känd politiker får symbolisera samhället i största allmänhet för någon som känner sig misshandlad i sitt personliga liv. Mordet på Anna Lindh tycks kunna förklaras på detta sätt, vilket dock inte utesluter att också en politisk motivbild kan ha funnits.
De allra flesta som kandiderar till politiska uppdrag och åtar sig politiskt ansvar gör det för att de tror att de kan ge ett vettigt bidrag till samhällsutvecklingen. Det stora flertalet siktar inte på att nå några toppositioner utan arbetar vidare mandatperiod efter mandatperiod för att de tycker att uppdraget är viktigt. En del sitter för länge, några kan lägga sig till med för många uppdrag, somliga kan frestas att missbruka sin ställning - men i det stora hela är politikerkåren i ett land som Sverige seriös, hederlig och hårt arbetande.
När ekonomin utvecklas positivt och resurserna växer kan det politiska uppdraget vara förhållandevis lätt. När ekonomin går bakåt och resurserna krymper blir det mycket svårare - och samtidigt mycket viktigare. De politiker som måste försvara neddragningar eller prioritera hårt bland tänkbara utgifter gör det inte för att de personligen är snåla eller ogina mot andra utan för att de har fått i uppdrag att förvalta våra gemensamma resurser.
Den verkligt stora och svåra politiska uppgiften är inte att kunna dela ut allt till alla utan att kunna hitta nya lösningar, se större sammanhang och skilja viktigt från mindre viktigt. De som går in i ett politiskt uppdrag med sådana föresatser är värda respekt, även om vi inte alltid kommer att dela alla deras slutsatser.
Det finns tecken på att respekten och förståelsen för politiskt arbete långsamt ökar på nytt i vårt land. Om det är sant så har det troligen något att göra med människors naturliga reaktioner mot våldsdåd av olika slag både här och i andra länder.
Att få chansen att åta sig ett politiskt uppdrag är i sig en hedersbetygelse och en möjlighet som fler borde ta till vara - inte för att till sist bli statsminister eller utrikesminister utan för att som medborgare bidra till det demokratiska samhällets utveckling.