Trots Alliansregering och en cementerad blockpolitik förblir vissa saker som förr: Moderaterna och Socialdemokraterna håller fortfarande varandra bakom ryggen när goda förbindelser med omvärlden är viktigare än att markera mot diktaturer. Ett nyss avslutat besök av en iransk delegation är ett bevis för det.
I torsdags och fredags besökte representanter för Irans utbildningsutskott Sverige för möten med Sveriges utrikes- och utbildningsutskottet. Utrikesdepartementet var ansvarigt för iraniernas program och riksdagsledamöterna Urban Ahlin och Mikael Damberg (bägge S), stod som värdar för mötena i riksdagen.
Det iranska besöket är uppseendeväckande på flera sätt. För det första att det alls blir av. Är det verkligen på den här nivån som Sverige ska upprätthålla förbindelser med förtryckets Iran? För det andra att Moderaterna och Socialdemokraterna inte såg något problem med besöket. FP, V, MP och KD deklarerade att det inte tänkte delta vid mötena.
Deras motivering är inte svår att ta till sig: Så länge som Iran är den stat det är och förtrycket mot oppositionella och oliktänkande fortsätter, bör inte Sverige hålla möten på högsta nivå med den iranska regimen. Men ett tvådagarsmöte med en delegation från Irans utbildningsutskott är precis detta. Vad som är svårare att förstå är varför inte samtliga partier resonerar på det sättet. Känns det för kontroversiellt? Är de andra partierna rädda för att stöta sig med Moderaterna, Socialdemokraterna och utrikesdepartementet?
Redan i våras stämde UD av arrangemanget med utrikesutskottets presidium, Urban Ahlin och Göran Lennmarker (M). Men det var först för tre veckor sedan som beslutet togs i utskottet och det var även då som ledamöterna fick anmäla deltagande. Tillvägagångssättet väcker frågor: Varför valde UD, S och M att inte förankra frågan hos de andra partierna? Rimligen måste man ha förstått hur besöket skulle kunna uppfattas.
Kanske är precis det orsaken till agerandet. Just för att det är så kontroversiellt, väljer utrikesdepartementet och de två stora partierna att ställa utrikesutskottet inför fullbordat faktum. Onekligen effektivt, men knappast ädelt. Och det förändrar ju faktiskt inte huvudproblemet det minsta: att regimen i Iran behandlas på ett sätt som förringar förtrycket och kampen för demokrati och mänskliga rättigheter.