Svensk inrikespolitik fick under året se två, nästan tre, nya partiledare. Jonas Sjöstedt tog planenligt över efter Lars Ohly i Vänsterpartiet. Desto mer dramatiskt var det när Håkan Juholt avgick som S-ledare och efterträddes av den före detta Metallbasen Stefan Löfven. Dramatiken var också närvarande på Kristdemokraternas riksmöte i januari, men där klarade Göran Hägglund till slut utmaningen från Mats Odell med relativt god marginal.
För alliansregeringen blev 2012 inget ”annus horribilis”, men inte heller helt bra. Att försvarsminister Sten Tolgfors (M) tvingades avgå efter vårens avslöjande om vapenaffären med Saudiarabien var det enskilt största misslyckandet.
För de fyra partierna gick det också sisådär. Centern och Kristdemokraterna fortsätter att ligga nära fyraprocentsspärren, trots nya (eller i fallet KD nygamla) partiledningar. För Folkpartiet låter lyftet vänta på sig trots att de många skolreformerna nu är på plats.
Moderaterna har inte krisat i opinionen, men däremot idémässigt. Utspel på temat ”att tilltala alla” och bli det nya statsbärande partiet har mötts med skepsis. Den sortens hybris bidrog också till partiets interna kris i våras då partisekreteraren Sofia Arkelsten fick lämna sitt uppdrag. Hon sade själv bland annat att Moderaterna varit med om att införa den allmänna rösträtten för snart hundra år sedan (något man i själva verket motsatte sig). Kent Persson tog över posten.
Få moderata statsråd har haft ett problemfritt 2012, då de ansvarar för till exempel försvar, polis, infrastruktur och kultur. Men i toppen sitter som tidigare Fredrik Reinfeldt och Anders Borg och förtroendet för dessa två, som syns och hörs allra mest, är fortsatt stort. Höstens varselvåg och ökade ekonomiska oro lär inte ändra på den saken.
I januari fann alltså Håkan Juholt för gott att i ett köpcentrum i Oskarshamn sätta punkt för ett stycke svensk politisk historia. Att kalla hans tio månader på ordförandeposten för stormiga är en underdrift. Förtroendet för honom, liksom för hans parti, rasade från och med lägenhetsaffären i september 2011. Det stod alltmer klart att Juholt var ensam, vilket han själv bidragit till genom att göra sig av med det mesta av kompetensen i partitoppen.
Den som fick uppdraget att återupprätta socialdemokratin och försöka återvinna väljarnas förtroende var Stefan Löfven, svetsare från Västerbotten och ordförande i Metall under en följd av år. Han hade ett gott renommé som ledare och som en trygg och eftertänksam personlighet, i mångt och mycket Juholts motsats.
Löfven skaffade sig en kompetent ekonomiskpolitisk talesperson i Magdalena Andersson, tänkt att matcha Anders Borg framöver. Han reste land och rike runt men sa inte mycket. Om politiken sa han ingenting alls. När han till slut öppnade munnen handlade det om näringslivet, om företagandets villkor, forskning och innovation. Han talade om dem som ”försöker jobba och göra rätt för sig” mer än om socialförsäkringarna. Och han döpte sin första budget till ”affärsplan”.
Samtidigt, i den andra delen av arbetarrörelsen, hade Karl-Petter Thorwaldsson valts till ny LO-ordförande. Vårens LO-kongress beslutade bland annat att säga nej till vinster i välfärdsföretag. Flera S-distrikt hängde på och efter sommaren var det upplagt för en konflikt. Men brasan har inte velat ta sig riktigt. Om det beror på Löfvens undanglidande manövrar eller på att han lyckats övertyga motståndarna får visa sig, om inte förr så vid S-kongressen senare i vår.
Under årets sista dagar känns förstås Juholt vid rulltrappan i Oskarshamn långt borta, nästan som om detta aldrig ägt rum. Trots att händelsen i sig är fullkomligt unik för ett parti som dominerat svensk politik under det senaste seklet, har den nu fått ge plats åt snö, is och inställda tåg, ekonomisk kris och varsel i industrin samt sverigedemokratiska järnrör.
2012 blev också året när två fängslade journalister kom hem från Etiopien, men där en tredje sitter kvar i Eritrea. En bra början på 2013 vore att Dawit Isaak fick återförenas med sin familj i Sverige. Gott nytt år!