Förtrycket mot romer är ett europeiskt problem. Enskilda länder kan upprätta planer och strategier på det sätt som den svenska regeringen gjorde 2012, men förtryckets europeiska dimension blir allt tydligare. De tiggare vi i dag ser på gatorna i många svenska städer är ofta romer från länderna på Balkan.
Dessa romer befinner sig i ett slags ingemansland. De är inte är på flykt. De är medborgare i de EU-länder där de bor men de behandlas inte alltid som medborgare. De diskrimineras hemma och söker sig till andra EU-länder under en tid för att sedan återvända. För den som inte får en chans att arbeta och inte får del av någon nämnvärd välfärdspolitik så kan till och med en tillvaro under några månader som tiggare i ett annat land vara att föredra.
Ibland är det staten eller kommunerna i hemlandet eller det land man kommer till som ligger bakom diskrimineringen. Ibland är det lokala mobbar. Ofta är det båda delarna på samma gång.
I dag, två dagar efter romernas nationaldag, arrangerar regeringen och integrationsminister Erik Ullenhag tillsammans med Europarådet ett möte om antiziganism i Europa. Europarådet är viktigt, men EU har betydligt mera kraft. År 2000 antogs ett EU-direktiv mot diskriminering av romer. Det är dags att pressa alla länder att leva upp till det.