SAS:s vd Mats Jansson kastar in handduken. Sedan 2007 har han ansvarat för röjningsarbetet i det ständigt krisdrabbade bolaget. Mycket talar för att chefsjobbet han nu lämnar är det tuffaste i det nordiska näringslivet. Det tär på krafterna att ständigt befinna sig i blåsväder.
Vd-stolen på SAS verkar lika omöjlig att flyga som de första prototyperna av Jas 39 Gripen. Det snåriga nätet kring en SAS-chef består av statliga ägare från Danmark, Norge och Sverige i kombination med besvärliga relationer till det de olika ländernas fackliga organisationer.
Uppenbarligen fungerar inte ”Nordiska rådet” något vidare i bolagsform. Särskilt inte i en bransch med krympande marginaler.
SAS är på många sätt en symbol för nordiskt välstånd och framåtanda. För rekordårens svenskar var det höjden av lyx att sätta sig i ett SAS-plan på väg ut i världen. Men nostalgi räcker inte särskilt långt när räkningen för kostsamt flygbränsle ska betalas.
I dag har avregleringar och en ständigt hårdnande konkurrens gjort flygresor till vardagskonsumtion. SAS förknippas inte längre med guldkantad flärd. Snarare med dyra biljetter och dålig service. Det går inte längre att ta ut överpriser för trånga flygstolar och minimala portioner flygplansmat. De tidigare så lönsamma affärsresenärerna har flyttat över i turistklass.
Efterklokt kan man konstatera att det började redan med charterflyget.
Steg för steg har den europeiska flygmarknaden rört sig mot den här slutpunkten.
Det rör sig om en turbulent omstrukturering av ett helt affärsområde. Självklart går det även i fortsättningen att tjäna pengar på människors reslust (den har nog aldrig varit större), men inte på samma sätt som tidigare. Omställningen kräver en flexibilitet som SAS saknat.
Bedömare menar att Jansson lyckats över förväntan. Han har tagit företaget en bit på vägen i rätt riktning. Danska dagstidningen Politiken beskriver Janssons arbete som en kamp mot den mycket speciella företagskultur som präglar SAS. Det brister bland annat i kundorienteringen. SAS tycks fungera mer som ett statligt verk än som ett modernt företag.
Efter näringsminister Maud Olofsson (C) tydliga linje i Saab-affären är det svårt att föreställa sig att den svenska regeringen skulle vara beredd att skjuta till ytterligare miljarder. Det finns knappast något större stöd hos skattebetalarna för en sådan politik.
Ur ett svenskt perspektiv är en försäljning den mest logiska lösningen. Den nuvarande ordningen är under alla omständigheter ohållbar. Grundkonstruktionen bakom företaget har för länge sedan passerat sitt bästföredatum.
Det sägs att SAS snart kommer att gå med vinst. Jansson har upprepade gånger sagt att vändningen är nära. Plussiffror är förstås välkomna. Förhoppningsvis ger överskottet handlingsutrymme till en mer långsiktig lösning. Ägarna, det vill säga regeringarna i de skandinaviska länderna, måste ge SAS förutsättningar att utvecklas och överleva.
Kolosser på lerfötter kan inte flyga.