Glädjeskuttet på Europas börser på torsdagen sa det mesta om hur överenskommelsen vid EU-toppmötet togs emot av marknaden. Uppgörelsen om skuldavskrivning för Grekland, rekapitalisering av banker och förstärkning av räddningsfonden EFSF var ett första steg på vägen mot ett återupprättat förtroende för Europas ekonomi liksom för politikernas förmåga att hantera skuldkrisen.
Frankrikes president Nicolas Sarkozy (vem annars?) var först ut från mötet vid fyratiden på torsdagsmorgonen. Han berättade att Grekland ska få 100 miljarder euro i skuldlättnad och att räddningsfonden ska dubblas till 1 000 miljarder euro. Nu återstår bara detaljer att lösa innan krisen är över, kunde budskapet tolkas som.
På ett sätt har han rätt. EU är nu mycket nära ett gemensamt system som stärker unionen långsiktigt. Förtroendet för betalningssystemet stärks, investeringsklimatet förbättras liksom beredskapen för nya kriser. Men den kanske viktigaste pusselbiten, kontrollen över de enskilda ländernas finanser, saknas fortfarande.
Grekland har en historisk chans att komma på fötter igen, hette det från toppmötet efter beslutet. Men hur intresserade är egentligen grekerna av att hoppa på ett tåg som innebär ytterligare umbäranden i åtta år – med det övergripande målet att det ska bli lika illa som i Italien 2020 (120 procent av BNP i statsskuld)?
Sedan finanskrisen 2008–2009 har det lagts otaliga åtstramningspaket i parlamenten i Grekland, Italien, Spanien och Portugal. Men flera år senare står länderna kvar på nolltillväxt, med bibehållen statsskuld och hög arbetslöshet. Det som saknats är parallella reformer, som verkligen får hjulen att snurra, arbetsmarknaden att fungera och pengarna att komma in. Detta gäller också i hög grad Sarkozys Frankrike.
Planerna på en ny stabilitetspakt för finanspolitiken, med någon form av inbyggda sanktioner, är långt gångna. Men många av euroländerna sparkar bakut vid tanken på ett överstatligt finansdepartement.
Och även om unionen skulle lyckas få gemensam kontroll på siffrorna återstår ju reformbehovet – och att lägga sig i och förändra ekonomins funktionssätt i respektive land blir förstås en ännu svårare uppgift.
Den senaste veckan visar också på en allt tydligare tendens till sprickor i EU. Dels i ett nord och ett syd, där nord står för skötsamma ekonomier och syd för motsatsen, dels i ett EU 27 och ett ”Euro 17” där de tio länder som står utanför får allt svårare att göra sin röst hörd. Sverige behöver inte euron för tillfället, men euron skulle må bra av Sveriges goda exempel och på sikt behöver båda varandra.
Men toppmötet innebar i alla fall ett första steg mot att få ordning på skuldkrisen. Stärkt kassa för den franska banken BNP Paribas har betydelse för den strejkande busschauffören i Aten. Det gäller bara för Giorgos Papandreous regering att förklara på vilket sätt.