På förmiddagen i går meddelade den norska Nobelkommittén att Nobels fredspris 2013 tilldelats Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPWC). Arbetet med att befria världen från den här typen av horribla stridsmedel är utan tvivel oerhört viktigt.
Men att ett fredspris tilldelas ett professionellt organ – vars uppdrag och hela syfte är att avveckla kemvapnen – kan även framstå som lite av en hyllning till det uppenbara och, därmed också, en smula tråkigt.
Alla de länder som undertecknar FN:s konvention mot kemiska vapen – vilken tillkom 1993 – blir automatiskt medlemmar i OPWC.
Antalet OPWC-anslutna stater uppgår i dag till 190, och det internationella samarbetsorganet har, enligt egna uppgifter, lyckats minska den globala mängden kemvapen med cirka 80 procent, sedan verksamheten inleddes. Arbetet är av stor betydelse för att förbättra tryggheten i världen.
Samtidigt har totalt sex länder valt att inte underteckna eller ratificera konventionen, vilket oroar. Bland dessa återfinns bland andra Israel, Egypten och, fram tills alldeles nyligen, Syrien.
USA:s och Rysslands deadline för att förstöra samtliga sina kemvapen har därtill flertalet gånger skjutits fram. En hel del jobb återstår alltså för OPWC.
Att OPWC nu tilldelas fredspriset går inte att frikoppla från situationen i Syrien. Visserligen gick nomineringstiden ut redan i februari, och därmed står det klart att OPWC har förts fram långt innan augusti månads sarin-attack, som dödade hundratals syriska civila.
Men att OPWC har en huvudroll i arbetet med att destruera de syriska kemvapenlagren – vilket Assad-regimen slutligen godtog efter hot om militära ingripanden från USA – har sannolikt varit avgörande för Nobelkommitténs beslut.
Man har, helt enkelt, velat uppmärksamma att OPWC nu står inför ett både riskfyllt och extremt angeläget humanitärt arbete, mitt i en brinnande krigszon. Och visst är det hedervärt, men OPWC utför trots allt bara sitt uppdrag. Det jobb som de åtagit sig.
En annan av huvudkandidaterna till priset– den pakistanska flickan Malala Yousafzai – har agerat helt och hållet på eget initiativ.
Efter att ha engagerat sig, och stått upp för flickors rätt att gå i skolan, utsattes hon i oktober förra året för ett mordförsök av talibanerna. Hon sköts i huvudet, men överlevde, och bor för tillfället i Storbritannien.
Hennes kamp för att nå ut med sitt budskap om det oerhörda värdet av att unga ges utbildning fortsätter dock enträget.
Visst hade det varit trevligt om en flicka som Malala – en ung person som ger framtidshoppet ett ansikte – skulle ha vunnit årets Nobels fredspris.
Förra året tilldelades det EU, och nu blev det alltså ytterligare en stor och svårgreppbar organisation som förärades med utmärkelsen. Det kan man tycka olika om, men något publikfrieri är det rakt av inte.
Som en liten parentes kan även nämnas att en snabb jämförelse av andelen kvinnor och män som fått priset visar på en tydlig obalans.
Av de personer som utsetts till vinnare, från 1901 och fram till i dag, har endast 15 procent varit kvinnor. Om man bara koncentrerar sig på 2000-talet utgör de kvinnliga vinnarna en tredjedel.
Det är lite märkligt med tanke på av vilket kön de som startar krig och konflikter brukar vara.