Ett genombrott på Balkan och en sällsynt triumf för EU och för det politiska förnuftet. Andra händelser har tagit allt medieutrymme, men det går inte att beskriva avtalet mellan Serbiens och Kosovos premiärministrar i fredags på annat sätt. Under ledning av EU:s utrikespolitiska talesperson Catherine Ashton har de två regeringscheferna lyckats hitta en formel som i praktiken sätter punkt för den långa och tidvis blodiga konflikten om Kosovo.
Situationen var spänd redan före Jugoslaviens sönderfall under 1990-talet. Kosovo förklarade sig självständigt 2008 och erkändes av ett hundratal stater. Men i verkligheten har Serbien inte haft kontroll över Kosovo sedan kriget 1999.
Stämningarna både inom Kosovos albanska majoritet och inom den serbiska minoriteten har varit hätska. I Serbien har Kosovofrågan utnyttjats av nationalistiska politiker som ett slagträ mot de mer Europaorienterade partier som velat gå vidare efter de katastrofer som framkallades av Slobodan Milosevic.
Men nu är det en nationalist, Milosevics tidigare medarbetare Ivica Dacic, som gör upp med Kosovos premiärminister, den förre gerillaledaren Hashim Thaci. Logiken är inte okänd i internationell politik – ibland är det lättare för den som tidigare intagit en oförsonlig linje att göra upp med ”fienden” än för den som hela tiden talat för försoning.
Avtalet innebär inte att Serbien erkänner Kosovo som stat – ännu. Men Belgrad erkänner alltså att regeringen i Pristina har laglig auktoritet över hela Kosovo, samtidigt som de fyra serbdominerade regionerna i norr får en viss lokal autonomi som bland annat berör skolväsendet, sjukvården och polisen.
Motståndet bland de lokala serberna mot att Kosovo näst intill erkänns av Serbien är fortsatt starkt, men kan förmodligen avta när det visar sig att det också finns ekonomiska fördelar att vinna genom avtalet.
För Serbiens egen del väntar nu, som belöning för gott uppförande, möjlighet att börja förhandla om medlemskap i EU. Det kommer naturligtvis att dröja – kraven på Serbien när det gäller demokrati och marknadsekonomi får inte ställas lägre än för andra länder – men det viktiga är att landet accepteras som tänkbar och blivande EU-medlem.
För Kosovos del öppnas möjligheten till ett så kallat stabiliserings- och associationsavtal – och båda parter lovar att inte stå i vägen för den andres relationer till EU. Vägen till medlemskapsförhandlingar för Kosovo är ännu lång. Men också för Kosovo är symboliken det viktiga – landets ställning blir säkrare och vägen öppnas till normala relationer med alla grannländer.
Nu skrivs, med EU:s aktiva förmedling, ett av de sista kapitlen i historien om Jugoslaviens sönderfall. Kanske kan detta genombrott också bidra till att bryta låsningarna i Bosnien?