Ju längre tiden går efter den socialdemokratiska partikongressen desto starkare blir intrycket att den faktor som drivit fram haveriet kring valet av Omar Mustafa till partistyrelsen och uppmaningen till honom en vecka senare att avgå har varit de interna förhållandena inom Stockholms arbetarekommun. Inför årsmötet nu i helgen ställs starka krav på att ledningen och i synnerhet ordföranden Veronica Palm ska bytas ut.
Bittra personfejder har rasat inom S i Stockholm i decennier. Mustafas namn fördes fram, efter övertalning i kongressens elfte timme, i stället för Ylva Johansson som först nominerats och utan att valberedningen haft hans namn uppe. Det hela var ett schackdrag i andra personers spel om makt och positioner.
Själv var Mustafa tydligen bara intressant som någon som uppfyllde ett antal önskvärda kriterier och som en ”företrädare” för en viss väljargrupp. Nomineringen uppfattades som kuppartad och påståenden om Mustafas olämplighet började snabbt cirkulera, som ett sätt att komma åt Veronica Palm.
Vad Mustafa själv står för tycks ha varit ganska ointressant. Ett antal av påståendena om honom visade sig snart vara oriktiga. Det var inte under hans tid som ordförande i Islamiska förbundet som de olämpliga inbjudningarna hade skett. Ordförande då var Abderisak Waberi, numera moderat riksdagsledamot.
En av de personer som Mustafa påstods ha bjudit in hade tidigare varit gäst både hos Palmecentret och på UD och medverkat vid de så kallade Muslimska familjedagarna, där också Veronica Palm deltog vid en annan programpunkt. Den påstådda förbundsstadgan om kvinnors ställning visade sig vara något annat.
Att de inbjudna personerna uttryckt sig antisemitiskt har inte ifrågasatts. Man kan med goda skäl ifrågasätta om sådana personer alls ska inbjudas, ens för debatt. Islamiska förbundet är en religiöst konservativ organisation och representerar naturligtvis inte landets muslimer, men Veronica Palm fann före kongressen inga skäl att ifrågasätta Mustafas politiska ståndpunkter.
Ändå var det inbjudningarna av dessa personer, som alltså redan tidigare inbjudits i socialdemokratiska sammanhang, som efter kongressen gjorde att han uppmanades att avgå – oavsett vad han själv egentligen ville stå för. Trycket mot Palm från dem som sett sig överkörda på kongressen blev för starkt – och de tycktes också ha stöd av partiledaren själv.
Men förutom den ohälsosamma atmosfären inom Stockholms arbetarkommun finns ytterligare en djupt oroande faktor. Ett antal kända socialdemokrater utgick från att det som påstods om Omar Mustafas inställning till judar, kvinnor och homosexuella självklart var riktigt – och klev samtidigt också rakt i den intellektuella fälla som består i att muslimer som har denna typ av åsikter ska ursäktas just för att de är muslimer.
I stället för den självklara principen att personer med muslimsk tro ska behandlas och bedömas som alla andra politiker började man konstruera andra bedömningsskalor. Att detta djupt har upprört muslimer som engagerar sig för tolerans och lika rättigheter för kvinnor och män och mot varje form av fördomar mot kulturer och folkgrupper är självklart.
Politiska partier kan inte ha dubbla måttstockar och får inte relativisera extrema åsikter. Rasism är alltid rasism. Men nu avvisas Omar Mustafa som av allt att döma tagit den interna kritiken på allvar, medan både de socialdemokrater som riktat beskyllningar mot honom och de som i missriktad välvilja slätat över åsikter som han förmodligen inte har kan vara kvar.
Haveriet är fullständigt på alla plan.