Svenska ambassader och konsulat världen över ansvarar för att vi som befinner oss utanför vallokalerna i Sverige ändå ska ha chansen att ta vara på vår rösträtt. Det tackar jag för. Jag måste säga att den här vallokalen, konsulatets tjusigt inredda konferensrum bland lyftkranar, stål, glas och skyskrapor är en aning mer fashionabel än den senaste. Brantingsskolan i Uppsala.
Det hela är en klinisk operation som tar mindre än två minuter. Inga kampanjarbetare som delar ut valsedlar. Bara ett bord och en omsorgsfullt sorterad bunt med valsedlar.
Jag ser Sverigedemokraternas valsedelsbunt prydligt uppställd bland de andra partiernas på ambassaden, och tänker tyst för mig själv att det där ju faktiskt var en överraskning. Jag har inte varit borta så länge att jag missat när den ofta tvivelaktiga retoriken blev rumsren. Jag får inte riktigt grepp om detta Sverigeälskande parti som vill rädda oss alla undan den etniska rotlösheten, gängvåldet, mångfalden, och falaffeln. Det är bäst att de gör det innan folkhemmet sätter kebaben i halsen.
Jag sväljer. Tar ett djupt andetag och intalar mig själv att jag nog tror på ett klokare Sverige.
Om ett vandrande hot mot det svenska kulturarvet, som Sverigedemokraterna kallar utlandsfödda som mig, tar sig tid att rösta till något så avlägset som Faluns kommunfullmäktige så finns det hopp för oss alla som fortfarande tror på integration. Jag känner mig bara lite olustig.
Det har krävt sin kvinna att hålla sig uppdaterad med valet 2006 från utlandet, trots internet. Det är svårt att hålla koll på alla nya initiativ.
Valet kommer att handla om jobben, sägs det. Handlar det inte alltid om jobben, eller snarare om frågan: Var är jobben? Heter moderaterna något nytt nu förresten? Jag hörde något om "moderaterna light", men är ganska säker på att jag hörde fel.
Urvalet av information har till största del bestått av e-post från vänner i Sverige som axlat sitt demokratiska ansvar. Bäst tyckte jag om en affisch jag fick skickad till mig för någon vecka sedan, föreställande en käck Maud Olofsson. Underrubrik: "Detta är inte Lennart". En annan favorit föreställde en bild på statsminister Göran Persson i klassisk jag-vet-bäst-gest, med texten: " Jag bygger herrgård. Sedan ska jag ha kräftskiva. Alla ska betala notan. Ingen får vara med."
Jag pratade länge i telefon med min mamma i dag. Hon lyssnar flitigt på radio Dalarna, men behöver lite hjälp med att sålla i valbruset. Som småföretagare vill hon veta vad hon ska rösta på. Jag försöker
att förklara efter bästa förmåga vilka alternativ som rimmar bäst med hennes intressen, men hon vill inte låta sig övertalas.
De partier som gynnar hennes ekonomiska intressen har en syn på invandring och integrationspolitik som hon finner förolämpande. Så lågt vill inte min mamma sjunka, säger hon. Det handlar inte om det, säger jag, men kan inte låta bli att känna mig lite bitter.
Mina tankar går till en intervju jag läste för länge sedan, med den amerikanska vicepresidenten Dick Cheneys dotter, Mary Cheney. Mary är öppet homosexuell, men har detta till trots arbetat helhjärtat med pappas konservativa och HBT-fientliga kampanj. Mary Cheney står vid sin pappas sida när han fiskar röster i Texas med löften om ökat fokus på den kristna kärnfamiljen och det heterosexuella äktenskapets ideal.
När pressen ifrågasätter detta uppenbara hyckleri från hennes sida förklarar hon det hela med att hon inte har råd att nära sina egna särintressen, när större frågor står på spel. Det är sorgligt nog precis så jag kände när jag lämnade vallokalen i dag.
Om jag någonsin skulle få privilegiet att pryda en valaffisch skulle den porträttera mig i blond peruk med texten: "För lintottarna, i tiden."
Menna Hagigi | Jurist på advokatbyrå i Seattle och fristående kolumnist i UNT