Turligt nog för de nyvalda, tar de över MP i bästa tänkbara läge. Partiet är riksdagens tredje största och uppvaktas ivrigt från både höger och vänster. Genom att profilera sig som Sveriges enda uttalade mittenparti - konkurrensen är förvisso svag — har MP säkrat sin framtida roll.
Alla inser att det är Romson & Fridolin som lär hålla nycklarna till en stabil regeringsbildning 2014, särskilt om C eller KD åker ur riksdagen. Att SD samtidigt tagit med sig fem-sex procent ut ur den politiska anständigheten, gör MP:s förmåga att överbrygga mittenglappet desto mer oundgänglig för den som drömmer om att regera landet.
Utmärkt läge alltså, för Gustav Fridolins ambitiösa vision om att bli en självständig ”tredje kraft” i riksdagen. Det är möjligen ingen realistisk målsättning, men den fyller en nisch i svensk politik som många väljare attraheras av.
Problemet är förstås att det parti som satsar på mittenväljare riskerar att tvingas ner i en smärtsam spagat när blockstriden tilltar. Vi såg det i förra årets valkampanj, där MP blödde mitten-högerväljare till Alliansen, sedan de insett att en röst på MP också var en röst på Sahlin och Ohly.
MP är dessutom inget renodlat mittenparti. Väljarkåren har länge stått något till vänster och den aktivistiska kärnan spänner inte jämnt över det politiska fältet, utan sträcker sig snarare från socialliberaler till frihetlig socialism och anarkism. Partiet har dessutom låtit sig definieras av många års organiserat samarbete med S och V.
Att språkrören säger sig vilja stå lika fria från vänstern som från högern låter kanske bra just nu, men ju mer den ståndpunkten konkretiseras, desto mer lär det muttras i partibasen.
Det verkar den nya ledningen å andra sidan ha insett. I synnerhet Fridolin har, vid sidan av de stora visionerna om att bli politikens tredje kraft, målmedvetet skjutit in sig på ett antal sakområden: infrastruktur, bostäder, industripolitik.
Det är inte utan att tanken går till Jan Björklund, en annan högeffektiv politiker som oavsett ämnet alltid snabbt styr tillbaka till sina favoritfrågor. Fokuset på konkreta sakfrågor bidrar dels till att bredda bilden av MP, men framför allt till att öppna för tydliga och tillfredsställande segrar, oavsett vilket block man till sist sätter sig att förhandla med.
Ingen dum strategi. Men MP:s grundläggande problem låter sig inte lösas med retoriska trick. Förr eller senare kommer Romson & Fridolin att tvingas utmana partibasen, om de verkligen vill ha den dominerande plats i den politiska mitten som de talar om.
Ett slutgiltigt närmande till mitten förutsätter ett kliv bort från vänstern, och det finns ingen väg runt det.