Ett kraftlöst slag i luften
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Tids nog får man, när verkligheten korrigerat önskedrömmarna, be om ursäkt för den iråkade valfebern — om man är hederlig som Kjell-Olof Feldt. Eller också gör man som andra tidigare finansministerar — försöker tiga ihjäl excesserna, alternativt hoppas på väljarkårens barmhärtiga glömska.
I årets valbudget —förlåt vårbudget — föreslås nya reformer för sex miljarder kronor. För 2007 och 2008 kostar reformera vardera 12 miljarder kronor. Sammanlagt således 30 miljarder kronor på tre år till nya reformer.
Men det är inga bekymmer för finansminister Pär Nuder. Vi lever ju "bra nära den bästa av världar", enligt vad han hävdar. Till detta rabblas en rad ekonomiska nyckeltal: Tillväxten blir 3,6 procent i år, sysselsättningen ökar med 80 000 personer, arbetslösheten faller, överskotten är runt 2 procent av bruttonationalprodukten och inflationstrycket är lågt.
Man kan i och för sig alltid dividera om tillförlitligheten i ekonomiska nyckeltal. Men visst har finansministern rätt i att vi just nu upplever en stark högkonjunktur, både i Sverige och internationellt.
Men lika säkert är att denna högkonjunktur i sinom tid kommer att förbytas till sin motsats. Och med den konjunkturkänslighet som utmärker de svenska statsfinanserna kommer statsinkomsterna då att sjunka minst lika snabbt och kraftigt som de nu ökar.
En viss försiktighet med att bygga på med nya permanenta utgifter, som finansieras med de obeständiga frukterna av en högkonjunktur vore därför välbetänkt.
Men försiktighet är ingen dygd som står särskilt högt i kurs när valfebern grasserar. I går sade finansministern att marginalerna tack vare den gynnsamma ekonomiska utvecklingen är betryggande.
Reformerna kan finansieras med "fallande kostnader för ohälsan", meddelar finansministern — och vid denna upplysning borde en ängel ha gått genom rummet.
För vad Pär Nuder här gör sig skyldig till är vad som i gängse socialdemokratisk ekonomisk förkunnelse brukar betraktas som bra nära en ren dödssynd — nämligen att räkna med dynamiska effekter.
När borgerliga politiker någon gång gör, eller rättare sagt försöker göra, detsamma brukar det från socialdemokratin uppstiga ett avgrundsvrål över slik ansvarslöshet — en reaktion som det rent principiellt ligger en hel del i.
För visserligen kan man anta att åtgärder för att till exempel stimulera företagande genom skattesänkningar med stor sannolikhet kommer att leda till en ökad ekonomisk aktivitet som i sin tur bland annat medför ökade skatteintäkter, kanske också minskade utgifter för arbetslöshet — vilket allt bidrar till att finansiera, kanske rent av med råge, skattesänkningen.
Men ingen kan veta i förväg hur lång tid det tar innan de dynamiska effekterna visar sig — och hur starka de i slutänden blir. Därför är det också fel att i förtid räkna in dem, även om man skulle råka vara säker på att de uppkommer.
Finansministern räknar alltså med att de sjunkande kostnaderna för ohälsan i år kommer att kunna finansiera kostnaderna för reformer på sex miljarder kronor. Men Ekonomistyrningsverket räknar, enligt Rapport, med att beloppet inte blir mer än 1,4 miljarder kronor ...
Vårpropositionen lider av samma svagheter som alla tidigare budgetar under denna mandatperiod, som framförhandlats av socialdemokraterna och stödpartierna.
Man petar i politiskt förhållandevis tacksamma detaljer, men avstår från de strukturella grepp som behöver tas. I förhoppning om att konjunkturen ensam skall klara att få ner arbetslösheten ordentligt avstår man från det som skulle behöva göras för att på olika sätt — med hjälp av skattepolitik, avregleringar, minskad byråkrati — göra det lättare för företag att anställa. 1 000 s k plusjobb när 146 000 unga står utanför arbetsmarknaden är ett kraftlöst slag i luften.