Ett land vid sidan av katastroferna
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Rapporten behandlar de svenska sjukvårdsinsatsernas genomförande och administration. Och den tillför faktiskt en del ny kunskap till det som länge varit uppenbart.
Vill man beskriva det problem som sjukvården ställdes inför i siffror så räcker några få — 11 000 människor kom under det första dygnet efter katastrofen till de sex sjukhus som finns i den del av Thailand som drabbades hårdast. Vid dessa sjukhus fanns 1 455 vårdplatser. Naturligtvis var många av dessa upptagna redan före katastrofen.
Medan flera andra länders myndigheter redan inom ett dygn skickade vårdpersonal och kristeam till Thailand dröjde det fyra dygn innan ett svenskt kristeam var på plats. Däremot reagerade reseföretagen och organisationer som Svenska kyrkan mycket snabbt.
Den svenska myndighet som borde ha agerat är Socialstyrelsen. Det är Socialstyrelsen som ska samordna och planera större sjukvårdsinsatser vid katastrofer av olika slag. Problemet är bara att dessa katastrofer uttalat eller outtalat förutsätts äga rum inom Sveriges gränser.
Men någon annan myndighet än Socialstyrelsen som skulle kunna ta över ansvaret om en katastrof drabbar svenska medborgare utomlands finns inte. Man kan tycka att Socialstyrelsens ledning borde ha insett att man var tvungen att agera också vid tsunamikatastrofen, även om ett fall som detta inte fanns beskrivet i några arbetsinstruktioner. Det fanns utbildade hjälpteam och erfarenhet från evakueringen efter bombdådet på Bali.
Men ingenting hände förrän på den fjärde dagen efter katastrofen. Man kallade inte in ledig personal i den utsträckning som borde ha varit motiverad och man införde inte några katastrofrutiner. Det mesta fortsatte som det brukar under en storhelg.
Det är här som kontakten mellan Socialstyrelsen och regeringen kommer in. Utredarna konstaterar att det är "graverande" — ett mycket starkt ord i ett dokument av detta slag — att Socialstyrelsens enhet för krisberedskap över huvud taget inte kontaktades av regeringskansliet under katastrofens första dag. Socialstyrelsens chef Kjell Asplund hävdar i en kommentar att enheten själv tog kontakt med regeringskansliet under annandagen — bara för att få beskedet att inga särskilda insatser behövdes.
Kanske är denna kommentar mest att betrakta som ett försök att i någon mån rädda Socialstyrelsens anseende. Men oavsett vilken typ av kontakt som myndigheten eventuellt tog med regeringskansliet, och när detta skedde, så kvarstår att regeringen själv inte förstod vad som hade hänt och inte upptäckte något hjälpbehov förrän flera dagar senare.
Mycket av den kritik som kort efter katastrofen riktades mot den svenska regeringen var överdriven. Men det finns inte desto mindre ett strukturellt problem just på regeringsnivån. Det har varit lätt — inte minst för socialdemokrater — att vinna väljare på löften att staten ska ta ansvar för nya områden, medan statsmaktens egentliga kärnuppgifter som säkerhet och infrastruktur försummats. Samtidigt har den politiska makten alltmer koncenterats till statsministern med risk för handlingsförlamning på lägre nivåer som resultat.
Oförmågan att ingripa fick denna gång skakande konsekvenser. Men massturism till alltmer fjärran länder är inte något nytt fenomen. Så olika länder som Finland och Italien förmådde som bekant reagera betydligt snabbare än Sverige. Det är lite för enkelt att bara förklara den svenska senfärdigheten med bristande rutiner eller bristande beslutsförhet hos myndigheter och inom regeringen. Men vad var det då som saknades?
Fantasi, säger många. Ja, säkert — men varför uppträdde denna brist på fantasi just i vårt land? Kanske är den yttersta förklaringen helt enkelt att Sverige som nation så länge stått vid sidan av de katastrofer i form av krig och massmord som drabbat nästan alla andra länder i Europa. Kunde vi på allvar föreställa oss en riktig internationell katastrof med tusentals svenskar inblandade? Nu måste vi lära oss.