Ett nödvändigt val
Trots otaliga bombdåd och politiska mord kommer valet i Irak att hållas på söndag. Helt oavsett hur det går i övrigt så är detta ett stort och nödvändigt steg i rätt riktning.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
En mängd nyhetsrapporter beskriver de grupper som ligger bakom bombdåd och attentat som "motståndsmän", med den tydliga innebörden att de skulle stå för ett allmänt irakiskt uppror mot ockupationsmakterna, dvs i första hand USA och Storbritannien. Men vanliga irakiers önskan om ett slut på ockupationen har ingenting med dessa våldsdåd att göra.
Iraks geografi, historia och befolkningssammansättning visar vad saken gäller. Attentaten sker i första hand i den s k sunnitriangeln i Iraks centrala delar. I södra Irak, som helt domineras av shiamuslimer, och i de kurdiska områdena i norr är situationen betydligt lugnare. Sunnigrupperna har alltid dominerat Irak politiskt, medan shiaanhängarna där liksom i andra delar av arabvärlden varit politiskt marginaliserade. Men i Irak, till skillnad från i andra arabländer, är det de shiatroende som är i klar majoritet i befolkningen. Under Saddam Hussein utsattes shiamuslimerna, liksom kurderna, för ytterst hårt förtryck medan sunnimuslimerna gynnades. I särskilt hög grad gällde detta medlemmar av Saddam Husseins egen klan från staden Tikrit.
Ingen bör vara överraskad över att det i de grupper som gynnades under Saddam Hussein finns personer som upplever valet, med dess sannolika konsekvenser för den framtida maktfördelningen, som så hotfullt att man försöker förhindra eller sabotera det. Kan man inte stoppa valet så kan man kanske se till att valresultatet inte uppfattas som representativt.
En mängd försummelser från ockupationsmakternas sida har efter Saddam Husseins fall gjort Irak till en fristad och ett övningsfält för extrema sunnimuslimer. Många av de aktiva terroristerna i Irak är följaktligen inte heller irakier - den utpekade ledaren för al-Qaidas irakiske utlöpare, Abu Musab al-Zarqawi, är jordanier.
I den "krigsförklaring mot valet" som Zarqawi anses stå bakom motiveras våldsdåden med hänvisning till att den valda nationalförsamlingen kommer att domineras av "avgudadyrkare" - alltså av shiamuslimer.
I dessa gruppers föreställningsvärld är Iraks majoritetsbefolkning ännu mer föraktliga än "korsfarare" (dvs kristna) och judar genom att de anses ha avfallit från den sanna formen av islam. Att de flesta sunnimuslimer inte delar detta rabiata hat mot shiiterna är en annan sak - extremisterna kan ändå mycket väl genom hot och våld åstadkomma att få vanliga sunnimuslimer vågar delta i valet.
Bland de grupper som ställer upp i valet finns allt från kommunister, till monarkister och från sekulära nationalister till partier med i huvudsak religiös förankring. I de kurdiska provinserna ställer de stora kurdiska partierna upp med en gemensam lista.
Shiadominansen i befolkningen har fått bl a kungen av Jordanien att varna för en "axel" av shiastyrda stater från Iran över Irak till Libanon och Syrien. Vad han i verkligheten vill uttrycka är nog en oro för att emanciperingen av shiamuslimerna i Irak kommer att leda till motsvarande krav i andra arabländer.
Men det är inte alls självklart att de dominerande shiagrupperna i Irak är intresserade av någon iransk utveckling. Risken är snarare att shiadominansen, till följd av terrorn, blir så stor att det blir svårt för moderata krafter på båda sidor att samarbeta efter valet.
Valet på söndag ger inga färdiga lösningar på Iraks enorma problem. Men utan val kan problemen inte ens börja lösas.