Ett nyfött parlament
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
I går samlades den nyvalda nationalförsamlingen till sin första session. Det blev dock en turbulent och kortvarig sådan. De två största partierna, den shiamuslimskt dominerade Förenade irakiska alliansen och den Kurdiska alliansen, hade enligt förhandsspekulationerna tillsammans med några mindre sunnimuslimska grupper bestämt sig för att stödja Ibrahim al-Jafari, den shiamuslimske kandidaten till premiärministerposten.
Så blev det nu inte. Kurdernas mycket långtgående krav är uppenbarligen svåra att svälja för andra partier, samtidigt som kurderna i sin tur är oroliga för att de shiainspirerade partierna ska driva fram alltför starka markeringar av islams ställning.
Någon form av uppgörelse är dock sannolikt på väg. al-Jafari bedömer själv att en regering ska bildas inom två veckor och de flesta ledande politiker ansträngde sig i går att försöka bygga broar till andra grupper.
De första stapplande stegen mot självstyre är annars ett historiskt ögonblick för de hårt prövade irakierna. Efter åratal av krig, först mot Iran, sedan mot Kuwait, kommer nu lagom till våren en legitim irakisk regering att ta form. Trots att man under parlamentssessionen inte ens lyckades enas om när nästa möte ska äga rum, är det enligt de flesta bedömare bara en tidsfråga innan arbetet kan gå vidare.
Att regera ett land med en så varierad etnisk sammansättning kommer inte att bli en lätt uppgift. Särskilt som regimerna i grannländer som Syrien och Iran uppenbart störs av irakiernas nyvunna frihet. Självklart ängslas de över att de oppositionella krafterna i deras respektive länder kan inspireras av Iraks utveckling. En dominoeffekt kan inte uteslutas och i Libanon tvingas Syrien nu slå till reträtt, efter åratal av ockupation.
Mullorna i Iran och den totalitära regimen i Syrien har tidigare visat hur de handskas med oliktänkande: tortyr, summariska avrättningar och långa fängelsestraff tillhör inte det ovanliga bakom järnridåerna i dessa länder.
Trots gemenskapen med shiiterna i Iran är det iranska exemplet knappast lockande för shiagrupperna i Irak. Men det betyder inte att det blir lättare att komma överens med kurderna och med sunnimuslimerna som hittills dominerat Iraks politik.
Oron för att Irak riskerar att brytas upp i etniska enklaver finns kvar, i synnerhet som kurderna till skillnad från övriga grupper saknar tänkbara och starka bundsförvanter i grannländerna. USA:s närvaro garanterar tills vidare både kurdernas ställning och Iraks gränser, men någon gång måste USA och dess allierade lämna Irak och överlåta ansvaret åt irakierna själva. Har då inte de dominerande partierna lyckats enas om principerna för hur Irak ska styras kan hotet om en splittring återkomma.