Ett omöjligt uppdrag
Antingen ska de nya storregioner som eventuellt ska ersätta landstingen ta ansvar för hälso- och sjukvården och måste därmed ges egen beskattningsrätt. Eller också ska de inte ha ansvar för hälso- och sjukvården och ska inte ha beskattningsrätt. Allt är möjligt inklusive möjligheten att ingenting alls ändras och att dagens 21 län består.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Politiker som vill verka moderna och EU-anpassade har i åtskilliga år talat om regioner — ofta utan att precisera vad som egentligen menas. De regioner som finns i många stora EU-länder har ju ingen likhet med vad som vore möjligt att åstadkomma i Sverige, av det enkla skälet att Sverige har för få invånare. Om målet är att åstadkomma regioner som kan jämföras med t ex Katalonien eller Bayern så borde hela Sverige räknas som en gemensam region.
Vanligen tänker man sig dock att dagens 21 län ska slås samman till några få regioner — sex eller nio är de vanligaste buden — och ta över statliga planeringsuppgifter av olika slag. Dessa regioner ska eventuellt ha beskattningsrätt och ska i så fall styras av valda regionala politiker.
Det hela beskrivs som en decentralisering — av statliga beslut — men kommer av medborgarna sannolikt att upplevas som en centralisering — på det sättet att dagens välbekanta och ganska små län ersätts av några få större enheter. Detta påverkas knappast av om också hälso- och sjukvården ska skötas av de valda "regionparlamenten" eller drivas på annat sätt.
För en fungerande demokratisk struktur på regional nivå krävs sannolikt två saker: Dels uppgifter som alla inser är tydliga och meningsfulla, dels ett geografiskt område som väljarna känner sig hemma i.
Landstingens uppgifter vid sidan av hälso- och sjukvården är i allmänhet alltför marginella för att kunna leda till någon intressant politisk debatt. I detta konstaterande ligger givetvis ett starkt argument för att avskaffa denna politiska nivå och låta väljarna koncentrera sitt intresse på staten och den egna kommunen.
Ska man ändå ha län eller regioner så måste de omfatta områden som väljarna kan identifiera sig med. Men varje försök att skapa ett litet antal, relativt jämnstora, regioner i ett land med Sveriges struktur och historia kommer att leda till att samtliga eller de flesta av de nya regionerna upplevs som konstgjorda och därmed misslyckade redan från början. Då hjälper det knappast att ett uttalat syfte är att med regional anpassning av politiken få fram mer tillväxt och fler jobb — sådant är ändå ytterst beroende av andra faktorer.
Varje förslag om att dela upp eller slå samman enheter som människor är vana vid och tycker fungerar kommer att leda till protester. I Halland som eventuellt ska delas på tre regioner har det redan börjat. På den socialdemokratiska partikongressen revolterade ombuden.
Ju närmare valet vi kommer — och därmed det färdiga förslag från kommittén som väntas efter valet — desto svårare kommer det att bli att hitta några gemensamma principer. Felet är inte Ansvarskommiténs — den har fått ett omöjligt uppdrag.