Det går inte en dag utan att riksdagspartiernas företrädare har synpunkter på Riksbankens agerande. Styrräntan ska höjas eller sänkas, för att genomföra än ditten än datten. Kraven varierar med parti, dagsform och konjunkturläge.
De borde veta bättre. Den självständiga Riksbankens uppgift är att upprätthålla ett fast penningvärde. Banken själv har preciserat detta till att den årliga inflationen ska vara 2 procent. Det är Riksbankens uppgift att bedriva en penningpolitik som uppnår detta mål samtidigt som den stöder den allmänna ekonomiska politiken ”i syfte att uppnå en hållbar tillväxt och hög sysselsättning”. Därutöver finns uppdraget att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende.
Det har däremot aldrig varit Riksbankens huvuduppgift att dämpa prisutvecklingen på bostadsmarknaden, att bromsa hushållens skuldsättning och så vidare, även om vissa rikspolitiker verkar tro det och ledande Riksbanksföreträdare ger sken av det.
Skälet till det är dubbelt. Dels handlar det om att inte ta fokus från inflationsmålet. Ju fler målkonflikter som byggs in i bankens uppdrag, desto större är risken att målet tappas bort. Dels handlar det om penningpolitikens möjlighet att faktiskt göra skillnad. Där finanspolitik, rätt utformad, kan vara pricksäker, är räntevapnet till sin natur 0trubbigt.
Den som vill kyla av den svenska bostadsmarknaden, minska hushållens skuldsättning och förändra konsumtionsmönster bör därför använda sig av skatter och avgifter, lagar och regler. Inte kräva av Riksbanken att höja eller sänka styrräntan.
På Svenska Dagbladets Brännpunkt (24/10) visar riksdagsledamoten Carl B Hamilton (FP) exempel på det förra. För att en räntesänkning inte ska elda på bostadsmarknaden föreslår Hamilton att skatten på inkomst av kapital bör sänkas från 30 till 25 procent, vilket därmed även sänker ränteavdraget med motsvarande procentsats. I stället för att kräva en bibehållen eller höjd ränta som visserligen kan kyla av bostadsmarknaden, men som samtidigt riskerar att dämpa tillväxt och styra bort från inflationsmålet – målkonflikterna igen! – föreslår Hamilton en uppdelning i finanspolitik från regeringen och penningpolitik från Riksbanken.
Hamilton snuddar även vid något större. Kraven på Riksbanken handlar inte bara om en dimmig uppfattning om inflationsmål, räntor och penningpolitik. Det är lika mycket ett sätt för politiker att fly sitt ansvar. Det är bekvämare att kräva det omöjliga av Riksbanken, än att föreslå finanspolitiska åtgärder som fungerar, men som knappast vinner några popularitetspoäng. Bolånetak är ett exempel, ränteavdrag och amorteringskrav är två andra som skulle kunna vara det.
Det är inte säkert att Hamiltons förslag är vad Sverige behöver. Däremot behöver vi fler politiker som förstår att följa hans principiella resonemang – och som därmed vågar stå för sina åsikter.