Men problemet är inte begränsat till Göran Perssons onda höft. Ända sedan förra hösten har han uppenbarligen tyckt att det mesta är tråkigt. Anna Lindhs död gjorde det hela ännu värre.
EU bryr sig statsministern inte om, att döma av de uttalanden han gjort. Hans nyutnämnda vice statsminister Lars Engqvist har inte gjort någon glad.
Detta måste ju vara ett önskeläge för oppositionen. Göran Persson har samlat makten hos sig och när han inte fungerar då händer ingenting. Fältet ligger öppet för oppositionen.
Men oppositionen verkar ha drabbats av samma mjältsjuka som statsministern. Inte heller i de borgerliga partierna händer det särskilt mycket. Den enda glädjespridaren är centerns Maud Olofsson, som är förtjust över sina bråkdelar av en procent som partiet ökat med i EU-valet och som entusiastiskt talar för EU och federalismen.
Kristdemokraterna har sina problem och folkpartiet sina. Lars Leijonborg har gjort sina mest hängivna väljare besvikna genom utspelet med övergångsreglerna. Nu ska han dessutom skilja sig. Man kan förstå att han på senare tid sett plågad ut.
Borta är de djärva utspelen. På de områden som folkpartiet på senare tid uppmärksammat har det mest varit fråga om tveksamma metoder för polisen och hårdare straff, inte direkt frågor som folkpartiets väljare satt i förs-ta rummet. Att uppmärksamma väljarnas utbredda oro över brott är viktigt, något som säkert också gagnar partiet. Men man får nog fundera ett varv till över de föreslagna åtgärderna.
Moderaterna har haft framgångar hos väljarna men det har i första hand skett på folkpartiets bekostnad. Det befrämjar varken samarbetet inom oppositionen eller möjligheterna att åstadkomma ett regeringsskifte.
Fredrik Reinfeldts första tid som partiledare visar att oppositionen fått en ledare, men än vet man inte riktigt vart han tänker leda. Hans eftertänksamma stil har gjort det svårt för socialdemokraterna att utmåla honom som högerspöke men försvårar samtidigt för honom att profilera sig. Hittills har han legat överraskande lågt.
Vad oppositionen nu behöver är en nytändning, en vilja att med friskt mod utnyttja regeringens svaghetstillstånd. Ingen föränd-ring är att vänta där förrän i höst, då Göran Persson lovat ombilda sin regering.
Ett gemensamt regeringsprogram, klara argument för ett regeringsskifte och därmed ett tydligt regeringsalternativ är vad som krävs av oppositionen. Vad väntar de fyra partierna på? Svagare än så här blir inte socialdemokratin.