Ett parti tomt på idéer
Ett parti i djup splittring och allvarlig kris. Det är den bild av socialdemokratin i Stockholm som tonar fram i en ambitiös och väl genomarbetad artikelserie som Peter Kadhammar, medarbetare i Aftonbladet, publicerade i sin tidning under den gångna veckan.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Men trots att han intervjuat 40 personer med "mycket god insyn" i Stadshuset och socialdemokratin har Peter Kadhammar märkligt svårt att få fram vari den sakliga substansen i motsättningarna skulle bestå. "Ilskna tongångar", "man resonerar inte med varandra", "hårda motsättningar", säger en intervjuad — som likväl "inte vet exakt vad det handlar om".
Slutsatsen är ofrånkomlig: Det rör sig om personliga motsättningar, en naken kamp om makten, positionerna, toppjobben — inte ens nödtorftigt maskerad bakom en fasad av politiska sakfrågor eller ideellt engagemang.
Striden inom socialdemokratin i Stockholm är ingen nyhet. Den har pågått i årtionden — och handlade i begynnelsen om motsättningen mellan den pragmatiska reformism, som blev socialdemokratins huvudlinje, och en mer uttalat statssocialistisk linje.
Men med årtiondena tunnades de idépolitiska motsättningarna ut, i takt med att socialdemokratin blev det statsbärande maktpartiet i Sverige, mer inriktat på att administrera landet än att i grunden förändra det.
Nu finns motsättningarna endast kvar i form av ett matt återsken av idéer från fordom som inte blir konkretare än intetsägande slagord som "höger" och "vänster".
Och när idéerna är så uttunnade att de inte längre kan göra fullgod tjänst som drivkrafter för politiskt arbete återstår bara kampen om makten.
Problemet syns tydligast inom socialdemokratin, men det finns även på andra håll. På 1970-talet skakades Folkpartiets ungdomsförbund av en bitter falangstrid, som i början handlade om både sak- och personfrågor — men senare urartade till enbart hätska personstrider. I dag finns liknande motsättningar i kristdemokraternas ungdomsförbund.
Men ett ungdomsförbund har till skillnad från ett parti fördelen av en snabb medlemsomsättning. Med ständigt nya generationer av medlemmar blir personstriderna ofrånkomligen kortvarigare än i ett parti, där man kan titta snett på varandra och gräva ner sig i skyttegravar i årtionden.
Det ligger inget onaturligt i att politiker strävar efter makt och positioner — så länge det sker för att genomföra politiska idéer.
Vad Peter Kadhammar med konkretion och pregnans visar är däremot vilka destruktiva krafter som väcks när politiken inte längre handlar om idéer utan enbart om makt. Den bekräftar också bilden av socialdemokratin som ett parti alltmer tomt på idéer.