Ett parti utan svar och idéer
Nalin Pekgul, om någon, borde ha odelad uppmärksamhet och villigt lyssnande öron när hon inför sina kamrater i socialdemokratins högsta ledning, verkställande utskottet, lägger ut texten om de växande problem hon ser i Tensta, den Stockholms-förort där hon levt i 25 år och som hon älskar men som hon nu bestämt sig för att flytta från.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Vad är det hon har sett? Enligt en initierad artikel av Margit Silberstein i Dagens Industri härom dagen har hon försökt att få sin partiledning att förstå att "det händer allvarliga saker i Tensta". Enligt hennes uppfattning håller Tensta på att "bli ett område där religiöst hat mot både kristna och judar har slagit rot". Hon har berättat om sin son som kommit hem från skolan och sagt att "man skall hata kristna" — och tillhållit sin mor att bära slöja, "annars är hon ingen riktig muslim".
Detta är djupt oroande. Växande fundamentalism och tecken på ökande religiösa motsättningar ger en tydlig signal om att integrationen av invandrare i Sverige inte blivit någon framgång, lika lite som i praktiskt taget alla andra västeuropeiska länder.
Hur väljer den socialdemokratiska partiledningen att reagera på dessa allvarliga signaler? Det sorgliga svaret är att man kollektivt väljer att inte reagera alls. Nalin Pekgul har enligt Dagens Industri tagit upp frågan vid nästan varje sammanträde med verkställande utskottet under detta år. Varje gång har han hennes oro och frågor studsat tillbaka mot en mur av tystnad.
Samma resultat när hon försökt gå vidare med enskilda samtal med statsminister Göran Persson, finansminister Pär Nuder, förra integrationsministern Mona Sahlin och nuvarande integrationsministern Jens Orback. Inget "uttalat intresse" från någon av dem.
Statsrådet Orback viftar bort hennes oro med påståendet att "statistiken visar att allt blivit bättre i Tensta" och försöker farbroderligt förminska det hon har att säga till "en enstaka persons upplevelse". Och borgarrådet Terese Lindberg i Stockholms kommun är om möjligt ännu fånigare när hon låtsas att det verkliga problemet är att journalister skriver om förorterna "ur den vite mannens perspektiv".
Förklaringen till detta koncentrat av styvnackad verklighetsflykt är, dess värre, deprimerande uppenbar. Med mindre än ett år kvar till valet grasserar redan valfebern i en omfattning som svårartat stör både verklighetsuppfattning och omdöme inom regeringspartiet.
I ett läge när borgerligheten är mer samlad och slagkraftig än på mycket länge har statsministern verkligen inte tänkt sig att slösa tid på något så otacksamt som integrationsfrågan. Den faller helt utanför ramen för den uppfluffade berättelse om det folkhem m/2006 med vars hjälp socialdemokratin, om möjligt, tänkt att vinna valet och rädda regeringsmakten. I den skönmålning av skamlösaste och fantasifullaste slag som nu väntar väljarna finns det ingen plats för sådana trista inslag från den vrånga verkligheten som integrationspolitiken skulle utgöra.
I själva verket är det dock värre än så. Ambitionen att tiga ihjäl integrationspolitiken är inte enbart en valtaktisk manöver. Framför allt är det en bekräftelse på att socialdemokratin står tomhänt i själva sakfrågan.
Redan i den förra valrörelsen lovade statsminister Göran Persson krafttag för att förbättra villkoren för förorternas folk — men i sak har just inget skett, utöver en och annan verserad vänlighet från tjänstgörande integrationsminister.
Folkpartiet har tagit fram sin "karta över utanförskapet", som visar att antalet utsatta bostadsområden ökat från tre år 1990 till 136 år 2002, och presenterat en lång rad förslag för att angripa problemen — inklusive riktade stimulanser för nyföretagande, åtgärder för att underlätta inträdet på arbetsmarknaden och för att förbättra skolornas kvalitet.
När de egna idéerna sinat återstår för socialdemokratin inget annat än den ihåliga tystnaden.