Ett parti utan svar på vårdens frågor
Somliga straffar Gud genast. Redan dagen efter att ordförandena i landstings- och kommunförbunden slagit sig för bröstet över den förment förträffliga svenska vården påminde Riksrevisionen om att regeringens arbete med att korta vårdköerna lämna mycket i övrigt att önska.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Det var Lars Isaksson och Ilmar Reepalu, de båda s-märkta ordförandena i landstings- respektive kommunförbunden som slog på stora propagandatrumman. I rapporten har svensk sjukvård mätts mot sjukvården i de övriga 15 "gamla" EU-länderna, plus Norge och USA. I rapporten finns också en översikt över tillgängliga internationella jämförelser, från forskare i Holland, Kanada och USA.
OCH RESULTATET VISAR, fastslår de bägge, att den svenska sjukvården står sig mycket väl i förhållande till andra länder — såväl vad gäller tillgång på vård, som vårdens kvalitet, resultat och effekter. Vi har lägst spädbarnsdödlighet, hög överlevnad efter hjärt-kärlsjukdom, låg dödlighet i cancer.
''De som förordar en övergång till ett annat organisationssystem (har) en tung bevisbörda", fastslår de bägge — och försäkrar stridslystet att "de är villiga att gå långt för att försvara den svenska sjukvårdsmodellen''.
FRÅGAN ÄR om rapporten från Riksrevisionen inte kommer att svalka av stridslystnaden något. Bakgrunden är att regeringen, tydligen trots det förträffliga tillståndet inom vården, funnit det nödvändigt att satsa på ökad tillgänglighet inom vården— eller, mer tydligt uttryckt, att kapa vårdköerna — uppenbarligen efter att ha insett att läget är långtifrån gott. Som vanligt när regeringen avser att visa handlingskraft handlar det om bidrag. Regeringen föreslog och riksdagen beslöt att det under åren 2002—2004 skulle satsas sammanlagt 3,75 miljarder kronor för att korta köerna i vården varaktigt.
NU KONSTATERAR Riksrevisionen att dessa pengar pytsats ut till landstingen som ett allmänt bidrag och inte alls varit kopplade till någon prestation från landstingens sida i fråga om att korta köerna.
Regeringen har inte mätt effekterna av detta bidrag och inte heller utvärderat satsningen i sig. Det är, milt uttryckt, ingen riktigt bra grund för den utökade vårdgaranti som skall träda i kraft till hösten. Regeringen måste säkra uppföljningen, påpekar riksrevisorn Eva Lindström, med en viss skärpa i tonfallet. Det måste gå att göra en nationell sammanställning av resultatet — och allmänheten måste få veta hur det står till över hela landet med tillgänglighet och väntetider.
DET HADE VARIT VÄRDEFULLT om Lars Isaksson och Ilmar Reepalu kunnat förmå sig att välja en avspändare attityd och en mer intellektuellt resonerande utgångspunkt. Nu blir det alldeles för mycket av mässande missionerande och kantig partsinlaga för att det de säger skall vara särskilt intressant eller ens trovärdigt.
I viss utsträckning ägnar sig de bägge herrarna åt att med stort eftertryck sparka in öppna dörrar. Det är ju nämligen ingen som bestrider att det finns inslag, och betydelsefulla inslag, i den svenska vården som är av högsta klass —bland annat de exempel som de bägge nämner.
SAMTIDIGT MÅSTE MAN nog vara väldigt distanserad från människors vardagsverklighet för att inte se svagheterna i den nuvarande offentliga sjukvårdsmodellen — med dess planekonomiska tänkande
och ransonering av vård. För att nu inte tala om de allt fler tecknen på att de privata inslag som trots all dogmatisk retorik tillåtits växa fram inom vården genomgående är populärare än den offentliga vården — både bland personal och patienter.
Att spädbarnsvården är av högsta klass är möjligen en trots allt klen tröst om man själv stått i kö mer än ett år för att byta en höftled eller få en starroperation utförd.
VISST ÄR DET SANT att personalen i den offentliga vården gör heroiska insatser. Men kan det tillåtas dölja de problem som följer med den hierarkiska och stela organisationen, nämligen höga sjukskrivningstal bland personalen och tecken på sjunkande produktivitet?
Socialdemokratin väljer att likt strutsen gräva ned huvudet i sanden, både inför problemen i vården och livskraften hos de privata alternativen. Det visar hur vilset och idélöst partiet står inför dagens utmaningar.