Sedan mars 2011 har Syrien slitits i stycken av ett fullskaligt inbördeskrig. Två miljoner människor har lämnat landet, ytterligare fyra miljoner är på flykt inom dess gränser. Över 100 000 personer har fått sätta livet till. Under tiden har omvärlden stått lite lojt med händerna i fickorna och tittat på, obeslutsam gällande hur, när – ja, rentav om – man borde ingripa. Det största hundhuvudet för underlåtenhet och passivitet bör de länder som ingår i det fredsbevarande demokratiprojekt som kallas EU bära.
Den amerikanske presidenten Barack Obama ser allt mer ensam ut i sin kamp för att inte låta kemvapenattackerna mot den syriska civilbefolkningen passera obesvarade. Endast Frankrike har lovat sitt stöd vid eventuella militära åtgärder. Till en början var även Storbritanniens premiärminister David Cameron med på tåget, men fick snart se oppositionen – under ledning av labour-partiets Ed Miliband – rösta ner den linjen. I veckan har det blivit dags för den amerikanska kongressen att ställning gällande att ingripa i Syrien.
Ur ett europeiskt perspektiv är det ofta en fjäder i den politiska hatten att inte låta USA diktera villkoren. Ökad krigföring genom drönarattacker, den olösta situationen på den rättsvidriga Guantanamo-basen – och en och annan avlyssningsskandal – har försvagat legitimiteten för den amerikanska politiska agendan. Att det tveksamma Irak-kriget fortfarande finns färskt i minnet hjälper knappast heller. Men Syrien är inte Irak, och i Syrien går varje förlorad dag också att mäta i förlorade liv.
Det är fastställt att Assad-regimen vid åtminstone 152 tillfällen har använt internationellt fördömda klusterbomber mot den egna befolkningen. Hjälpinsatser till nödställda har därtill aktivt försvårats genom noggranna bestämmelser om varifrån dessa får utgå.
Med allra största sannolikhet bär regimen också ansvar för den kemvapenattack som beräknas ha dödat över 1000 personer i ett svep. Under tiden som allt detta pågått har FN:s säkerhetsråd förblivit låst.
Samtidigt är ett militärt ingripande mot den syriska regimen förenat med stora risker. Att konflikten sprider sig till omkringliggande länder, att vapen hamnar i händerna på militanta islamister och att antalet civila offer tillfälligt ökar är inte otänkbara följder. I ljuset av detta är EU-staternas tveksamhet till viss del förståelig. Men även bortom det rent militära finns gott om aktiva åtgärder att ta till.
FN:s flyktingorgan, UNHCR, har flertalet gånger påpekat att tillräckliga medel saknas för att kunna hantera den humanitära katastrofen i Syrien. Ökat finansiellt stöd till det hjälparbetet, samt ett tillfälligt undantag från reglerna i Dublinförordningen – som stänger alla lagliga vägar in i Europa – vore en god ända att börja i. Att passivt titta på medan den syriska civilbefolkningen slaktas duger däremot inte.