Men â detta Ă€r sett ur ett traditionellt planeringsperspektiv. Ett annat synsĂ€tt Ă€r ocksĂ„ möjligt eftersom en rad faktorer inte fĂ„tt pĂ„verka den hittillsvarande planerÂingen. Man skulle kunna sĂ€ga att ett historiskt fönster tillfĂ€lligt öppnat sig. Det gĂ„r att Ă€ndra inriktning, eller i varje fall inte bygga fast sig i en planering som var förĂ„ldrad redan i gĂ„r.
Underlaget till de hittills presenterade utkasten för planeringen fÀster ingen större vikt vid utvecklingen pÄ energiomrÄdet. Samtidigt som oljefÀlten sinar vÀxer exempelvis Kina fram som en storkonsument av vÀrldens oljetillgÄngar. Det blir kamp om oljan och bÄda olja och bensin blir avsevÀrt mycket dyrare Àn i dag.
Samtidigt har Sverige anslutit sig till Kyotoprotokollet som bl a sĂ€ger att koldioÂxidutslĂ€ppen ska minska med 4 procent de nĂ€rmaste fem Ă„ren.
Men Uppsala tycks utgÄ frÄn att den nuvarande bilismen fortsÀtter att öka och att kommunen mÄste planeras för det. Visserligen fortsÀtter förtÀtningen av staden vilket pÄ mÄnga sÀtt bidrar till en positiv utveckling.
FÀrre tvingas ta bilen till jobbet och sjÀlva stadskÀrnan blir mer sammanhÄllen och stadslik. Men det finns ocksÄ problem.
FortsĂ€tter prisutvecklingen som hittills Ă€r risken stor för att endast de vĂ€lbĂ€rgade kommer att ha rĂ„d att bo inne i staden medan övriga fĂ„r bosĂ€tta sig i utkanterna eller pĂ„ landsbygden â sĂ„ som Uppsala sĂ„g ut i slutet av 1800-talet. Blir kollektivtrafiken inte mĂ€rkbart bĂ€ttre och mer attraktiv sĂ„ ökar bilĂ„kandet frĂ„n ytteromrĂ„dena i stĂ€llet.
Hela detta problemkomplex fick en intressant belysning i torsdags dĂ„ kommunens miljövĂ„rdsrĂ„d arrangerade ett vĂ€lbesökt seminarium om Uppsalas framtid. Seminariet vĂ€nde sig till kommunens politiker samt intresserade av planerÂings- och bevarandefrĂ„gor och till allmĂ€nheten och de inledande talarna representerade olika discipliner som miljöekonomi, stadsbyggnadspanering, folkhĂ€lsoÂfrĂ„gor och energi.
ĂndĂ„ exponerade sig inte den konflikt som finns mellan stadsplanerarna och miljöbevararna i kommunen pĂ„ seminariet sĂ„ tydligt som hade varit önskvĂ€rt. Det kunde ha blivit ett intressant meningsutbyte om olika sĂ€tt att se pĂ„ Uppsalas framtid. MĂ„nga tvistefrĂ„gor handlar förstĂ„s om vĂ€rderÂingar men nĂ„gra ovedersĂ€gliga sanningar finns ju, bland annat Sveriges anslutning till Kyotoprotokollet.
En tvistefrÄga Àr just utbyggnaden av hela kommunen, inklusive landsbygden och kransorterna. Om Uppsalas befolkning kommer att öka till upp emot 250 000 om nÄgra decennier och om bostadstillskottet blir 24 000 lÀgenheter under samma period kommer Uppsala
stad i sin nuvarande utstrĂ€ckning inte att rĂ€cka till. Ăven andra delar av kommunen mĂ„ste vĂ€xa.
FrÄgan Àr bara hur. Ett tankespÄr Àr, ja just det, att bygga utmed de jÀrnvÀgsspÄr som gÄr ut frÄn Uppsala och att komplettera det spÄrnÀtet med spÄrbunden trafik ocksÄ i staden. Busstrafiken kommer inte
att kunna byggas ut till den kapacitet som behövs och innerstaden kan inte hĂ€rbĂ€rgera den â och Ă€n mindre den biltrafik som skulle bli följden om den ökande befolkningen i kommunens ytteromrĂ„den enbart skulle anvĂ€nda bil.
En nydragen jÀrnvÀg till Enköping skulle kunna göra det möjligt att bygga ut orter som Ramstalund med flera. Utefter Dalabanan skulle VÀnge och JÀrlÄsa kunna byggas ut, och detsamma gÀller Storvreta, Vattholma och Skyttorp utmed GÀvlebanan. Kanske skulle en spÄrvÀg kunna samsas med museijÀrnvÀgen Lennabanan till förmÄn för utbyggnad österut.
Men framför allt skulle spĂ„rbunden trafik i staden göra kollektivtrafiken mer attraktiv för alla och dessutom göra stadsmiljön bĂ€ttre. Kostnader? Visst Ă€r investerÂingskostnaderna för spĂ„rtrafik enorma men de motsvarar ungefĂ€r det som alla de
hittills planerade trafiklösningarna kostar. Uppsala har ett val.
Kersti Kollberg
ledarskribent
ledarskribent