Ett sjukt beslut
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Regeringen, med trygghetsminister Hans Karlsson i spetsen, har länge stått handfallen inför de lavinartat växande kostnaderna för sjukskrivningarna. Staten betalar årligen ut närmare 45 miljarder kronor till människor som av olika anledningar är sjukskrivna. Det är, för att ta några jämförelser i den statliga budgeten, dubbelt så mycket som man satsar på hela rättsväsendet (domstol, polis, kriminalvård) eller något mer än vad som går till utbildning och universitetsforskning.
En sådan utgift vill regeringen naturligtvis helst slippa. Man kan tycka att det mest naturliga hade varit att söka ett svar på frågan varför svenskarna är det sjukaste folket i Europa. Beror det på att människorna här är klenare? Att arbetsplatserna är sämre än i andra länder? Att sjukvården är sämre och livslängden därför lägre? Eller kan det vara så att attityderna till vad det innebär att vara sjuk och borta från jobbet är annorlunda i vårt nordligt belägna land?
Hans Karlsson har inte gjort något av detta. I stället bestämde han sig för att det är arbetsplatsen det är fel på — därför ska arbetsgivarna vara med och betala. Först infördes den tredje sjuklöneveckan. Arbetsgivarna fick stå för hela notan i tre veckor i stället för två. Trots att det är långtidssjukskrivningarna som utgör det riktigt stora problemet. Men statsbudgeten räddades, förstås.
Från och med årsskiftet gäller att företagen får stå för 15 procent av sjuklönekostnaden så länge en anställd är heltidssjukskriven. Oavsett om orsaken till sjukfrånvaron är något som går att härleda till arbetsplatsen.
Hans Karlsson menar att detta ger företagen drivkrafter att minska sjukfrånvaron. I det har han delvis rätt. Men effekterna lär inte bli som han tror. Företagen kommer i första hand att om möjligt undvika att anställa någon som kan komma att bli en belastning. De som redan har en svag ställning på arbetsmarknaden får det alltså ännu tuffare.
Som om inte det vore nog innebär förslaget dessutom ett dråpslag mot landets småföretagare. I Hans Karlssons värld är arbetsgivarna jättar med flera hundra anställda. Där finns i allmänhet marginaler att betala
för någon som är borta. För det lilla tjänsteföretaget med två-tre anställda innebär en lång sjukskrivning en ekonomisk katastrof. Mycket riktigt har arbetsgivarorganisationen Almega redan fått förfrågningar från medlemmarna hur man gör för att säga upp anställda som är sjuka. När reglerna väl träder i kraft lär trycket bli än större.
Eftersom konsekvenserna är lätta att förutse och har påtalats av flera remissinstanser — inklusive lagrådet — kan regeringens agerande inte beskrivas som annat än ansvarslöst. Det vore till och med bättre, eller i varje mindre dåligt, om den fortsatte att vara handfallen.