Det var i måndags som president Museveni satte sin signatur under lagförslaget, som därmed trädde i kraft. Innan dess, i december, hade lagen röstats igenom i parlamentet.
Homosexualitet är från och med inledningen på den här veckan således belagt med livstidsstraff i Uganda. På samma gång förbjöds även att ”uppmuntra till homosexualitet” – en luddig formulering som slår direkt mot yttrandefriheten.
Hur djupt förtryckande och förödande utvecklingen är för Ugandas sexuella minoriteter behöver knappast ens påpekas.
Under de 28 år som Museveni har suttit vid makten har fri- och rättigheterna för befolkningen försvagats. Ideella organisationer, har hotats och trakasserats. Human Rights Watch (HRW) skriver följande om anti-gaylagen: ”Lagen är endast den senaste i raden av oroväckande signaler på att grundläggande skydd av mänskliga rättigheter ignoreras.”.
Dagen efter att anti-gaylagen trädde i kraft publicerade tidningen Red Pepper en lista på landets ”200 ledande homosexuella”. Risken för lynchstämningar är överhängande.
År 2013 gick cirka 221 miljoner svenska biståndskronor till Uganda. Största delen av dessa satsades i projekt som berörde hälsa, demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet, samt forskning och marknadsutveckling. Att den oacceptabla utvecklingen måste få konsekvenser för Ugandas relationer med Sverige är ofrånkomligt.
I en kommentar sade biståndsminister Hillevi Engström (M) följande om situationen: ”Jag vill understryka att vårt bistånd inte är villkorslöst ... Ugandas val att anta denna lag kan givetvis komma att påverka hur vi bedriver biståndsverksamhet i landet.”.
Att dra in på de stöd som kommer staten – och inte civilsamhället – till del vore logiskt att inleda med. Att delar av dessa medel tidigare har förskingrats är heller ingen hemlighet.
Den rådande situationen i det till stora delar kristna Uganda visar – än en gång – att vilka skrifter och trosbekännelser som dominerar i ett land är sekundärt för rörelsen mot en liberal och öppen demokrati.
Problemet i Uganda är i huvudsak en bristande och stagnerad samhällsutveckling, där den sekulära staten inte har velat eller lyckats leda väg mot jämlikhet och frihet. Vad människor sedan läser in i de religiösa skrifterna måste förstås ur den kontexten.
När utbildningsnivån och välståndet höjs, när fakta ersätter myter och när gamla strukturer och ordningar bryts ned, tenderar även tolkningen av skrifterna att ändra. Resan mot dagens västeuropeiska öppenhet har varit både lång och mödosam.
Sådant kan alltid vara värt att påminna om i en tid när människor med en islamofob agenda gör sitt yttersta för att misstänkliggöra muslimer, på basis av vad som står skrivet i koranen.