Ett sotigt sår i stadens hjärta
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Saluhallen. I restaurangens fönsterrad mot ån står blomvaserna kvar, men det kommer att dröja länge än innan de små lamporna i fönstren lyser igen. Saluhallens innanmäte är borta och Uppsala har fått ett stort och sotigt sår, mitt i stadens hjärta.
Ett chockat Uppsala åser nu förödelsen efter branden på Kristi himmelsfärdsdagen och frågar sig hur det kunde hända — och vad som nu skall ske. Det finns många frågor som kräver svar. Det finns också några frågor som inte kan bevaras omgående.
Den första fråga de flesta ställer sig är förstås hur det är möjligt att en k-märkt byggnad med en interiör som dominerades av trä och där flera eldfarliga verksamheter pågick, dvs restauranger, kunde vara utan automatlarm och sprinklersystem. Varför installerades inget brandlarm när byggföretaget JM köpte Saluhallen av kommunen?
Och varför dröjde det så länge innan de nuvarande ägarna Kungsleden ens satte i gång förberedelserna för en larminstallation? Brandmyndigheterna hade ju länge försökt påverka ägarna att införskaffa larm men responsen dröjde. Att det var "för dyrt" låter inte särskilt trovärdigt. Av expertkommentarerna efter branden framgick också att just larm och sprinklersystem troligen kunde förhindrat att branden fick spridning.
Vid sidan av utredningsarbetet kring brandorsaken måste nu återuppbyggnadsfasen inledas. Här finns inte plats för piggt nytänkande. Här krävs i stället tålmodig eftertänksamhet som inte kan mynna ut i någon annan slutsats än att Saluhallen skall byggas upp igen.
Man kan ju erinra sig den delvis uppslitande debatten på 1970-talet då Saluhallen låg som en irriterande kloss för dem som ville riva den och bygga nytt. Lyckligtvis gick det att rädda såväl byggnad som innehåll. Då liksom i dag utgör den gamla "fläskbasilikan" en utpost i Uppsalas kanske mest känsliga
miljö.
Hela "Domberget" med motsvarigheter i många andra religiösa metropoler i
övriga Europa tål inte några experimenterande nymodigheter. Och även om innehållet i Saluhallen inte precis var religiöst utgjorde själva byggnaden en harmonisk del i helheten.
I Uppsala finns det en marknad för den som väljer ett mer individuellt utbud av fisk, kött, kryddor, grönsaker, bröd, teer och kaffesorter än vad de vanliga butikskedjorna erbjuder. Det råder alltså knappast någon tvekan om att det finns tillräckligt många som efterfrågar en saluhalls specialiserade utbud. Det finns alltså kommersiella skäl för en återuppbyggnad. Där fanns också ett flertal restauranger av skiftande karaktärer som utgjorde en omistlig del av Uppsalas krogflora.
Men framför allt var Saluhallen en viktig pusselbit i Uppsalas stadsbild, med rötter i det förgångna men med framtiden för sig. Återuppbyggnaden bör ske så snart omständigheterna
tillåter.