Ett steg från avgrunden
Det var inte i elfte timmen som EU-ländernas utrikesministrar enades om att Turkiet nu får förhandla om medlemskap. Det var snarare kvart över tolv. Först flera timmar efter att förhandlingarna officiellt skulle börja kunde Turkiets utrikesminister Abdullah Gül lämna Ankara för att resa till Luxemburg.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Läget var ju att ett enhälligt beslut om Turkiet, alltså med stöd också av Österrike, redan tidigare hade fattats. Det som skulle behandlas vid utrikesministermötet var bara det formella klartecken för förhandlingar som följde av det tidigare beslutet. Men eftersom EU:s beslutsregler kräver enhällighet hela vägen kunde Österrike mycket väl ha saboterat alltsammans.
Det hade i så fall öppnat dörren för en mycket farlig utveckling. Varje gemensamt EU-beslut skulle då i efterhand kunna göras ogiltigt genom obstruktion från något medlemsland. Därmed skulle hela poängen med unionen — gemensamt ansvar och gemensamma åtgärder för att lösa gemensamma problem — försvinna.
Förmodligen var det insikten om detta som gjorde att Österrike till sist gav upp. Den formulering om gemensamt ekonomiskt ansvar som man fick in i beslutstexten motsvarar på intet sätt de krav som ställdes vid utrikesministermötets början.
Det är i och för sig tänkbart att Österrike mest var ute efter att "få betalt" i form av ett samtida klartecken för grannlandet Kroatien. Men beslutet om Kroatien grundades på den bedömning som gjordes av krigsförbrytartribunalens chefsåklagare Carla del
Ponte att Kroatien i dag samarbetar med tribunalen på det sätt som EU begärt. Det är svårt att tro att hon låtit sig tubbas att mot sin övertygelse presentera ett sådant omdöme om Kroatien — men däremot lätt att tro att Österrike varit berett att strunta
i de krav på Kroaþd>tien som EU tidigare ställt.
Den som vill se optimistiskt på det som hänt kan säga att Österrikes reträtt kvart över tolv visar på en form av styrka med EU-samarbetet som ofta glöms bort. Unionen hamnar gång på gång i kriser men ingen törs löpa linan ut. Konsekvenserna av ett verkligt sammanbrott och av en utveckling där allt som byggts upp under mer än femtio år riskeras är alldeles för allvarliga. Europas länder har inget realistiskt alternativ till unionen.
Men det lätt att se att EU i dag på flera plan befinner sig i en djupare förtroendekris än någon gång tidigare. Ogrundad rädsla för att EU:s utvidgning skulle hota jobb och trygghet har fått väljarmajoriteter i Frankrike och Holland att torpedera den författning som skulle få det utvidgade EU att fungera bättre. Ingen ny budget har kunnat antas eftersom britterna vill ha kvar en svårmotiverad rabatt på medlemsavgiften och Frankrike vägrar att ändra den ohållbara jordbrukspolitiken. Beslut som skulle vitalisera EU:s gemensamma ekonomi kan inte verkställas. Och de två länder, Frankrike och Tyskland, som i alla år varit drivande för fortsatt samarbete saknar i dag fungerande politisk ledning.
Ledarskap är nyckelordet. Så länge inga ledande EU-politiker vågar höja blicken över den omedelbara nationella egennyttan kommer unionen att stå kvar ett steg från avgrunden.