Ett steg i rätt riktning
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Bakgrunden är att det i dag inte finns någon struktur för spetssjukvården vilket lett till en viss dragkamp mellan Sveriges största sjukhus om patienter som behöver den mest specialiserade vården.
Regeringen vill att alla patienter i landet ska ha tillgång till denna mycket sällsynta vård och det sker bäst genom ett centralt styrsystem och rikstäckning.
Förslaget borde inte vara särskilt kontroversiellt och bör kunna genomföras utan några större konvulsioner. Volymen är liten, mindre än en procent av alla slutenvårdsfall och står för sex procent av den landstingsdrivna vårdens kostnader.
Den högspecialiserade sjukvården har stor betydelse. Framför allt gäller det för patienterna men självfallet också för sjukvårdens utveckling.
Att endast ett fåtal sjukhus i landet ska tillhandahålla den här sortens sjukvård är högst motiverat. Sverige är ett förhållandevis glest befolkat land och det går inte att se till geografin i alla lägen. Det är bättre för en patient som bor i exempelvis Småland och som har en svår och sällsynt sjukdom att transporteras till universitetssjukhuset i Umeå och där få vård av personal som har hög kompetens än att få det vid ett länslasarett med lägre kompetens och sämre utrustning.
Dock kan man ändå förutse en viss debatt universitetssjukhusen emellan om vilket som ska få ta hand om vilken vård. Det är förstås en prestigeförlust och en förlust av sjukhusets bredd att kanske tvingas avstå från en specialitet. I värsta fall kan ju också en trist regionalpolitisk debatt om organisationen uppstå. Men redan i dag finns en hög grad av samarbete universitetssjukhusen emellan och rimligtvis borde alla berörda inse att patienterna och sjukvården tjänar på fördelning av specialiteterna.
När tvister ändå uppstår ska en särskild nämnd, Rikssjukvårdsnämnden, ge tillstånd och den ska fatta beslut på grundval av kvalitetsinriktade och ekonomiska överväganden.
Sjukvårdsminister Ylva Johansson valde att inte ta nästa naturliga steg i utvecklingen av sjukvården i landet i propositionen. Hon föreslog inte att staten ska bli huvudman för den specialiserade sjukvården utan valde att se landstingen som sjukvårdshuvudmän även i framtiden.
Propositionen speglar en otidsenlig och föga realitetsanpassad attityd till organisation för den kvalificerade sjukvården. Landstingen är i dag inte de bästa huvudmännen för den här sortens vård, det är staten.
Men kanske innebär propositionen ett första trevande steg i rätt riktning med Rikssjukvårdsnämnden och Socialstyrelsen som naturliga centrala organ.
Regeringen är tydligen själv inte mogen att dra de självklara slutsatserna av innehållet i propositionen. Det borde den vara ty det finns inget självändamål att behålla en politisk nivå som inte fyller någon rimlig funktion.
Mycket talar för att landstingen finns kvar mest av nostalgiska skäl.