Det blev ju ett avtal. Mötet slutade inte i sammanbrott. Båda sidor, EU och Turkiet, kan hävda att man fått igenom krav som varit viktiga.
Vad det hela är värt visar sig med tiden. Och frågetecknen är inte färre nu än före mötet, utan snarast fler.
Den bärande principen i avtalet är att Turkiet åtar sig att sätta stopp för flödet av flyktingar över Egeiska havet till Grekland. I utbyte ska Turkiet få stora ekonomiska bidrag från EU, fortsatta och utökade förhandlingar om medlemskap i EU och snabbare process för att uppnå visumfrihet. De flyktingar som befinner sig i Grekland ska få ”en form” av individuell asylprövning innan de återsänds till Turkiet, medan flyktingar från Syrien ska kunna föras över från Turkiet till EU. Inom EU ska Schengenreglerna om fri rörlighet återställas före årsskiftet.
Vad allt detta exakt ska innebära blir föremål för fortsatta förhandlingar. Men vad talar för att den ”irreguljära” strömmen av flyktingar upphör bara för att EU och Turkiet enats om återsändande respektive fördelning inom EU av syriska flyktingar? Hur många EU-länder kommer verkligen att ta emot dessa flyktingar från Syrien? Vad blir det för individuell prövning av asylskäl när själva syftet är att nästan alla som nu befinner sig i Grekland ska tillbaka till Turkiet? Hur många länder kommer verkligen att återgå till Schengenreglerna? Vad talar för att Turkiet inte ännu en gång släpper fram flyktingströmmen till EU med avsikt att pressa fram ännu mer pengar, eller eftergifter i medlemskapsförhandlingarna?
För några år sedan hävdade konservativa politiker inom EU att Turkiet aldrig kunde bli EU-medlem eftersom landet är övervägande muslimskt. Liberala krafter påpekade då att EU är en union för demokratier. Nu håller den turkiska regeringen på att sätta den demokrati som funnits ur spel genom att ta kontroll över tidigare oberoende medier och har återupptagit kriget mot kurderna. Ändå ska medlemsförhandlingarna nu gå vidare, som om EU:s grundprinciper inte längre spelade någon roll.
Det hade inte behövt gå så här. Om alla, eller åtminstone de flesta, av EU:s medlemsländer hade tagit sin del av ansvaret för den exceptionella flyktingsituation som uppstod under hösten så hade problemen varit ganska lätta att hantera i varje enskilt land. Men i stället för att uppträda solidariskt mot varandra och mot de desperata människor som försöker komma undan krig och politiska sammanbrott i hemländerna valde många att ducka för en främlingsfientlig opinion eller i värsta fall själva göra sig till tolk för den.
När den egna moralen sviktar får man nu göra sig beroende av Turkiet, som öppet fnyser åt EU:s demokratiska grundvärderingar.
Håkan Holmberg