Ett triumfatoriskt intåg i Paris
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
Redan sin första dag vid makten presenterar Sarkozy en regering som överraskar och skapar besvikelse hos partikamrater, som trott sig utvalda. Till skillnad från Göran Persson utser han en regering med starka personligheter som alla har stabil politisk bakgrund. Detta kan vålla honom problem, när det gäller att skapa politisk samstämmighet och se till att den franska staten talar med en röst och inte en kakofoni av flera. Som chef för ett superdepartement väljer han Alain Juppé, tidigare premiärminister och med ett starkt nätverk i maktens innersta kretsar.
Valet av utrikesminister, Bernard Kouchner, fredspristagaren och grundaren av Läkare utan gränser, är mest uppseendeväckande. Här inkluderar Sarkozy en av det socialistiska blockets mest populära politiker i sin regering. Samtidigt är Bernard Kouchner en man med egna uppfattningar inom utrikespolitiken, vilka inte alla förefaller förenliga med dem Sarkozy gett utryck för. Till exempel har de olika meningar om Turkiet som medlem i den Europeiska Unionen.
Med utnämningen av Hervé Morin som försvarsminister lockar han en av mittens starkaste politiker in i sin fålla. Bayrou, mittens ledare, som utmanade Sarkozy och den socialistiska presidentkandidaten Segolène Royal, förlorar här ett av sina starka kort. Samtidigt genomför Sarkozy en revolution i fransk politik när han utser kvinnor på 50 procent av ministerposterna. Michele Alliot-Marie, som har varit förvarsminister, blir inrikesminister, vilket måste ses som ett steg uppåt i hierarkin. Det förefaller således som om Sarkozy snabbt fullföljer en genomtänkt och väl förberedd plan. Rekryteringen måste rimligen ha avslutats innan det stod klart att han var den slutlige segraren i presidentvalet.
Om det nu är så, att Sarkozy menar allvar med att han skall genomföra snabba förändringar, så borgar hans regeringssammansättning för att oppositionen hamnar i en besvärlig situation. När flera av dess färgstarkaste politiker sitter i regeringen blir det svårt att blåsa till anfall och samtidigt låta trovärdig.
Vi befinner oss förstås just i det skede då alla vägval fortfarande tycks vara möjliga, då inga förväntningar ännu kommit på skam och då en majoritet av fransmän kanske är beredda att ge Sarkozy ett öppet mandat för förändringar. På samma sätt riktar många regeringar i Europa nu förväntansfulla blickar mot Elyséepalatset och hoppas att decennielånga blockeringar skall röjas undan och en ny era av samarbete skall inledas i Europa. Med nya ledare i Berlin och London skulle ett återupplivat samarbete mellan Tyskland och Frankrike i den bästa av världar kunna utvecklas till ett ménage à trois, alltså inkludera England. I grunden är detta förutsättningen för ett starkt Europa.
Tråkigt nog vet vi alla innerst inne att den politiska vardagen alltför snabbt kommer att infinna sig med de sedvanliga politiska grälen, de vanliga sjaskiga intrigerna och alla de trista sveken. Vi vet i själva verket inte alls vem Sarkozy är eller vad han står för. Ingen politiker på den nivån kan bedömas förrän han kommit i maktposition. Först då kan vi se om han sviktar inför hoten, tvekar inför problemen eller låter sig korrumperas av sin position och förvandlas till en maktens galjonsfigur, förgylld utanpå och tom invärtes. Men för stunden ligger världen öppen för Nicholas Sarkozy. För Frankrikes, för Europas och för vår egen skull får vi hoppas att han har kommit för att driva en medveten politik och inte bara för att utöva makt.