Förutom utfästelserna om att stryka vissa egyptiska skulder och stötta internationella investeringar i Tunisiens och Egyptens hårt prövade ekonomier, fanns få konkreta förslag. Allmänna löften om en ny politik för frihet och förändring har hörts i årtionden, och aldrig mer än under företrädaren George W. Bush — men USA:s trovärdighet i regionen är nu så låg att retorik allena inte gör någon skillnad.
Det blev tydligt att även om arabvärlden har genomgått en revolutionär förändring, har amerikansk utrikespolitik det inte. Obama hyllade de segerrika tunisiska och egyptiska revolutionerna, kritiserade Libyens Gaddafi och Syriens Assad, men lät de flesta USA-allierade diktaturer slippa undan. Den som väntade på att få höra något om förtrycket i Saudiarabien eller Marocko fick vänta förgäves.
Undantaget var Bahrain, hembas för USA:s femte flotta, vars blodiga krossande av sitt demokratiuppror förstås var omöjligt att ignorera. Men kritiken mot regimens övergrepp späddes här ut med förståelse för kungahusets vilja att upprätthålla ”rule of law”. Som om det var en rättsstat — det Bahrain som häromdagen dömde en svensk medborgare till 20 år i fängelse i en sluten militärdomstol, och som fortfarande överväger om han ska avrättas.
Nej, amerikansk politik har inte förändrats i grunden. Men det hade varit naivt att förvänta sig. USA är en imperiemakt med vidsträckta ekonomiska och strategiska intressen i Mellanöstern, och, som Obama själv med en presidentmässig underdrift tillstod, så ”kommer det att dyka upp tillfällen när våra kortsiktiga intressen inte stämmer helt perfekt med vår långsiktiga vision”.
Den amerikanske presidenten är en lysande talare, och åtnjuter fortfarande sådan personlig goodwill att världen lyssnar när han har något att säga. Men när han inte har det? Frågan är om dessa storslagna tal egentligen tjänar Obamas syfte, eller om de snarare bäddar för besvikelse, när uppblåsta förväntningar punkteras.
Läs mer på Ledarloggen och på ledarredaktionens sida om de arabiska upproren!