Afghanistans historia är full av strider, ockupationer och förtryck. Någon form av demokrati har landet aldrig haft. Helgens val var det allra första försöket i demokratisk riktning. Kraven får alltså inte ställas för högt. Mot den bakgrunden blev valet en succé.
Entusiasmen för valet var på flera håll översvallande. Äntligen ska folket få säga sitt, var en vanlig åsikt. Överraskande många hade registrerat sig för att rösta. Och köerna till vallokalerna ringlade långa, så långa att man fick skjuta upp stängningen för att alla skulle hinna med att lägga ned sin röstsedel.
Valet gick i huvudsak lugnt till. Resultatet kommer inte att bli klart än på länge. Men enligt alla prognoser kommer den sittande presidenten Hamid Karzai att få flest röster. Frågan är bara om han får mer än 50 procent och slipper en andra valomgång.
Säkerhetsåtgärderna var omfattande. Inga tunga lastbilar tilläts komma in i huvudstaden Kabul. Flygplatsen och basarerna var stängda. Många oroade sig för attacker från talibaner eller andra motståndsgrupper. Flera av de så kallade krigsherrarna i landet, i praktiken klanhövdingar med krav att få bestämma själva i sin landsdel, hade kritiserat valet.
Och mitt under valet förklarade 14 av de sammanlagt 18 kandidaterna som ställde upp i presidentvalet att valet borde bojkottas. Motivet var att valet inte gått rätt till. Bland annat kunde man på vissa orter torka bort det bläck på tummen som skulle visa att man röstat. Men dagen efter backade nästan alla 14 och accepterade valresultatet. Bara en, Hamid Karzais främste rival Yunis Qanooni, vägrade.
Säkert finns det mycket att kritisera i detta val. Säkert var det många som hotades och tvingades rösta på en person de själva inte skulle ha valt. Många kvinnor tvingades av sina män att stanna hemma. Folk tog flera röstkort, och åtskilliga skrubbade säkert av sitt bläck på tummen och röstade flera gånger.
Men ändå blev valet en enorm framgång mätt med afghanska mått. Hamid Karzai kan, om han nu vunnit tillräckligt många röster, med fog hävda att han representerar hela landet, och Afghanistan har en folkvald ledare med den prestige det ger.
Tidigare har skeptikerna nedlåtande kallat Hamid Karzai för Kabuls borgmästare, eftersom hans makt alltför ofta begränsats till huvudstaden, medan klanhövdingar som Abdul Rashid Dostam hade den avgörande makten i sina områden. I bästa fall har presidenten nu en chans att hävda sig också i landet utanför Kabul.
Om utvecklingen fortsätter i positiv riktning kan kanske Afghanistan på lång sikt bli ett relativt lugnt och demokratiskt land. Och det trots att väst obegripligt nog nästan glömt landet och satsat all uppmärksamhet och det mesta av resurserna på Irak.
Afghanistan har gång på gång överraskat pessimistiska bedömare. Rapporter om våld förekommer ofta, men det långt ifrån så illa som i Irak. Visst är landet desperat fattigt men flyktingar har återvänt i miljoner.
Afghanistan har naturligtvis en mycket lång väg att gå för att bli en riktig demokrati, men jämfört med landets eget förflutna är dagens situation avsevärt mycket bättre. Afghanistan har en chans.