Ska Nobels fredspris kunna ges till miljöaktivister som engagerar sig för trädplantering i fattiga länder? Kan miljöarbete verkligen beskrivas som insatser för freden?
Så ställs frågan här och var efter den norska Nobelkommitténs beslut att ge årets fredspris till Kenyas vice miljöminister Wan-gari Maathai. Men frågan speglar nog mest en förvåning över att inte någon av de förhands-tippade och mer konventionella kandidaterna, t ex FN:s vapeninspektörer Hans Blix och Muhammed el-Baradei, belönades.
Någon kan tycka att Nobelkommittén på detta sätt undvek ett val som många hade sett som alltför kontroversiellt. Det är i så fall en mycket inskränkt synpunkt.
Det finns ett obestridligt samband mellan förstörelse av naturresurser och hot mot fred och mänskliga rättigheter - se bara på krisen i Darfur som delvis har just en sådan bakgrund. Att återställa förstörda naturresurser, t ex träd och skogar som binder vatten och är förutsättningar för en långsiktigt hållbar försörjning, är en väsentlig del i många fattiga länders ansträngningar för att återupprätta sin värdighet efter kolonialism och diktatur.
Wangari Maathai sätter själv in sitt miljöarbete i ett sådant sammanhang. Hon har gjort stora insatser för stärka kvinnornas ställning i Kenya och fängslades av landets tidigare diktatoriska ledare Daniel arap Moi. Hon motsäger med sina insatser schablonbilden av Afrika som en kontinent utan hopp och ansvarstagande.
Priset till Wangari Maathai är mycket välmotiverat.