Idag och i morgon samlas Moderaterna till Sverigemöte i Göteborg. Det sker antagligen med blandade känslor. Partiet brottas inte med samma problem som flera av sina kollegor i allliansen, i alla fall handlar det inte om att vara eller inte vara ett riksdagsparti.
Men fem månader före valet kan man inte på något sätt känna sig säker på att kunna behålla Rosenbad. Inte ens om man krampaktigt lutar sig mot opinionssiffrorna för samma tid på året inför förra valet lär det kännas tryggare. Finns det då inga skäl att känna hopp, är loppet redan kört?
Absolut inte. För det första kan alla fyra allianspartierna gå in i en valrörelse med högt burna huvuden. Vid slutet av den förra mandatperioden hade regeringen förvisso en imponerande reformagenda att visa upp för väljarna men man hade också ett par plumpar i protokollet, framför allt hanteringen av sjukförsäkringen. I år ser det bättre ut. Om Alliansen tvingas lämna ifrån sig makten efter valet i september så är det inte orättvist att säga att man lämnar över ett välskött fögderi. Eller för att använda ett annat (s)pråkbruk; efterträdaren kan sätta sig vid ett dukat bord.
Dessutom ska vi inte utesluta att även väljarna upptäcker detta under de närmaste månaderna. Så skedde 2010 och så kan naturligtvis ske igen. Därför vore det inte någon dum idé om Moderaterna ändå ägnar göteborgsdagarna åt lite sund eftertänksamhet. Finns det något som de moderata väljarna saknar?
En stor del av den framgång som Moderaterna nått de senaste tio åren beror på att man har suddat ut sin ideologi. Det har till och med förekommit fall där ledande företrädare på fullt allvar trott att partiet var pådrivande för att införa allmän rösträtt. Visst, det var längesedan och ingen tror väl att partiet vill avskaffa parlamentarismen i Sverige. Men vad vill man i stället?
Årets valrörelse, för moderat vidkommande, riskerar att bli så strömlinjeformad att den inte irriterar någon, inte ens Jonas Sjöstedt. Det kan i och för sig vara en vinnande formel om det enda man vill är att undvika kritik från sina politiska motståndare.
Men det riskerar också att bli valrörelsen där Moderaterna bara drev en fråga; Den som inget gör, gör aldrig fel.
Det vore dessutom oförtjänt. För tillsammans med de övriga allianspartierna har man åtta år bakom sig där man gjort betydligt mer än vad andra regeringar har gjort under motsvarande, eller längre, tid. Är det klart nu? Är visionerna slut? Är det förvaltarrollen som återstår?
Det ska inte uteslutas att alliansen kommer att vara en ypperlig förvaltare av sitt eget arv. Men det ska inte heller uteslutas att väljarna vill ha mer.