Vid förra valet 2009 deltog 46 procent, vilket faktiskt var en förbättring i förhållande till valet dessförinnan, 2004 då bara 38 procent deltog. Det valet går till historien som valet då partierna – med ett par hedrande undantag – smet från hela valrörelsen. Moderater och socialdemokrater delade i stort sett inte ut något material, kandidaterna presenterades knappt och väljarna stannade till stor del hemma.
I år kommer EU-valet några månader före det svenska valet. Redan det lär underlätta mobiliseringen. Men den viktigaste faktorn är som alltid att partierna kan visa att det finns starka skäl att verkligen delta. Men vad ska valet handla om när väljarna – i sak felaktigt – ofta tror att EU-frågorna ligger långt från deras egen vardag?
Det naturliga svaret är att EU-valet måste handla om värderingar och deras konsekvenser i praktisk politik. Europasamarbetet är en av de viktigaste förutsättningarna för fred och frihet i vår egen världsdel och därtill för ekonomisk utveckling och välfärd. Detta gäller också när man begrundar eurokrisen och dess följder i ett antal av EU:s medlemsländer. Man kan kritisera EU för mycket, men alternativet till EU är och förblir ett Europa där gränserna stängs för varor, tjänster och kapital, men också för människor.
För de missnöjespartier som försöker dra nytta av eurokrisen och dess följdverkningar är detta stängda och inskränkta Europa det uttalade alternativet till EU. Därför är det viktigt att de som i stället håller på öppenhet och samarbete deltar i valet.
En opinionsmätning i fredags visade att Socialdemokraterna tycks kunna göra ett bra val och moderaterna ett ganska dåligt. Det är nog i så fall mest en konsekvens av det allmänna opinionsläget just nu. Även övriga partiers siffror tycks spegla det allmänna läget ett drygt halvår före riksdagsvalet – med ett markant undantag, nämligen Folkpartiet.
Även FP har sämre siffror nu än i valet 2009, men jämfört med siffrorna i vanliga opinionsmätningar är de väsentligt bättre. Två faktorer bidrar och förstärker sannolikt varandra.
Den första är det låga valdeltagandet. Liberala väljare är genomsnittligt mer EU-intresserade än andra och tenderar alltså att rösta i högre grad. Den andra är naturligtvis att FP i dag i stort sett är ensamt bland partierna att fortsätta att tala väl om Europatanken, även om enskilda politiker från andra partier också anstränger sig att göra det.
Också personfaktorer spelar in. Vill partierna få upp valdeltagandet så gäller det att visa att EU-parlamentet inte är en reträttplats för tidigare rikspolitiker utan en scen som är viktig i sig själv. Därför gör MP, KD och FP rätt som har Isabella Lövin, Lars Adaktusson och Marit Paulsen som toppnamn.